Fredagen den 25 April 2008

Idag för 1 år sedan lämnade vi Max på sjukhuset i Sunderbyn för att fara hem och packa. Vi hade då varit 5 veckor inlagda på sjukhuset sedan han föddes och hade dagen innan fått beskedet att vi skulle ner till Göteborg för hjärtoperation. Det kändes konstigt att lämna och städa ur rummet som man bott i så länge och att lämna avd 56 som varit så underbart, utan att veta om vi skulle komma tillbaka efter operationen.

Jag kommer ihåg vilken ångest man gick och bar på och att man var så nervös och uppsjasad. Det kom ju så plötsligt. Man for runt som, jag vet inte vad, här hemma och försökte packa allt som man skulle behöva ha med sig. Man stod och strök kläder, man packade i väskor, man tog en massa kramar av Fanny hela tiden, så att man skulle klara sig utan henne där nere. Man tänkte samtidigt på Max som vi lämnat kvar på sjukhuset eftersom han skulle åka ambulansflyg morgonen efter och vi skulle åka regjulärflyg och möta honom där nere. Man hade ingen aning vad som skulle möta oss där nere eller var vi skulle bo. Samtidigt i den röra kvällen innan vi skulle fara, så firade vi Jonas 35 års dag med lite tårta.

Idag fyller han 36. Helt ofattbart att det har gått 1 år. Men ändå känns det som att det väldigt länge sedan som vi var till Göteborg. Man har väldigt blandade känslor. Man tänker tillbaka på hela vistelsen där nere. På hjärtoperationen. Tänk att man har varit med om allt det där. Man kan tycka att det är ofattbart även idag. Speciellt då man tittar på Max och man bara ser en glad och aktiv liten kille full av energi. Då kan man inte fatta att han har opererat två stora hjärtfel.

Det var som när jag läste kommentaren som en ”Mona” skrivit under inlägget ” nu har även tösen trillat dit….” igår.
Hon skrev: ”Jag har skrivit en bok som handlar om att leva med hjärtfel. Jag är född med hjärtfel. Jag vill visa med boken att man kan leva ett normalt liv trots att hjärtat inte är helt friskt”.

Jag tänker faktiskt inte så mycket på att Max har sina hjärtfel. Men när hon skrev så där. Så börjar jag just tänka på att när han bli äldre och börjar vara mer aktiv och gå och springa. Jag undrar om vi och han kommer att märka av hans hjärtfel då? Kanske han kommer att orka mindre än andra barn? Man börjar tänka på att han kanske behöver komplettera med någon operation i hjärtat då han bli äldre. Det vet vi inte idag och det kan inte läkarena heller säga något om idag. Men det får vi ta den dagen isåfall. Man kan ju inte gå och grubbla på det nu.

Det känns då otroligt skönt att han mår så här bra som han gör idag. Med en sprudlande mimik och med massor av underbara charmiga leenden så förgyller han dagen för oss…..