Okej ☺️ idag blev det test av nya upplägget
av ”en positivare atmosfär” vid skrivande av
dagboken, utan en massa ”nej, jag kan inte”
och en massa tjafs, som jag skrev om tidigare,
med vår tonåring. Å vad Max fick jobba 😅
han kom på sig flera gånger på väg att börja:
”…nej…” men så stanna han upp och kolla
på mig och flina och ändrade meningen ☺️
å det blev en del: ”…nej…nä, jag mena jo…” ☺️
å han tog till sig mitt tips att börja ljuda ihop
orden igen och det gjorde han och det var länge
sedan det gick så fort att skriva på morgonen 👍🏼
å efteråt då jag peppade honom sa:
”…såg du så bra det gick och hur fort du
kunde skriva och hur mycket trevligare det var”
så då sken han upp lite stolt och höll med 👌🏼
å antagligen tog han fram det där ”cola glaset”
i sitt huvud som sin ”morot” 😁 så nu hoppas
vi det fortsätter i samma anda, å vi kan bryta den
rutin som hann bli så trist, för oj så mycket trevligare
detta var för alla 👌🏼

Fredag med cola och farmors bullar 👌🏼✨
som belöning för utmaningen vi startat med,
å han verkar laddad att fixa även hela nästa
vecka oxå, så vi får se…

[Tillbakablick till 2013] här är Max för 9 år sedan
och vi började ljuda ihop 2 bokstäver med varann
till ett ord. Det var så här vi startade resan mot att
börja läsa. Så jag skrev alltså upp alla ”vanliga”
ord som just bara har 2 bokstäver, på vita kartongbitar.
Hittade dessutom en ny användning av adventskalendern
som jag tidigare hade pysslat ihop, genom att orden satt
vi alltså fast i klädnypor, där adventspåsar tidigare hängt
och så kunde Max lätt gå och plocka ett ord som vi skulle
träna och det blev även lite finmotorisk träning med att
öppna och stänga klädnyporna och fästa fast orden 👍🏼
så Max plockade ner ett och ett ord och så satt vi oss i
trappen i hallen och så ljudade vi varje bokstav och sedan
ljudade ihop dem till ett ord. Väldigt uppskattat bus.

Max diggade det skarpt. Så en dag när han
kom hem från förskolan så filmade jag honom,
när vi gjorde vår lilla bus-stund, så ni ska få se
lite bättre hur vi gjorde, lägger in det klippet
oxå. Det som gjorde det så roligt för Max tror
jag, är att han fick plocka ner och sätta upp dem
och att han kunde ändra, var de ska vara, byta
plats på dem. Detta var även suveränt enkelt
sätt att få med de andra i träningen oxå. Både
familjen, men även kanske mor- och farföräldrar
då de hälsade på. Det hängde lättillgängligt
framme i hallen och det var enkelt bara fråga
Max om han skulle hämta ett ord och visa om
han kunde läsa det. För även den variationen,
att någon annan vill höra, betydde mycket för
Max. Å vi hade sedan fler 2 ords kort som vi
sedan bytte till & vi gjorde även en busig grej
till Max rummet, där vi använde dessa kort till
& då började vi sätta ihop orden till små meningar,
ska visa det senare.

[tillbakablick januari 2013] som jag nyss la in
å är det så här som Max börjarde sätta ihop och
ljuda ord med 2 bokstäver för 9 år sedan. Det
var så här vi startade resan mot att börja läsa.
Vi hade vita kartongbitar med orden på som vi
hängde upp i klädnypor i hallen och där Max
tog ner en och en och vi ljudade ihop tillsammans.
Att få busa och göra praktiska moment tillsammans
med att träna, det tyckte alltid Max var roligt och
vi kallade ju allting för ”bus” inte träning 😊👍🏼

/ Anna