Måndag den 12 November 2007

…blev det igår. För vi hade ju en hel del ”pappor” att fira.
Fanny och Max har varit små konstnärer i veckan som var, och hade målat en fin tavla till pappa. Man kan väl kalla det för ”modern konst”. Jag hjälpte Max att hålla i penseln och till storasysters vilda förtjusning, blev det lite streck i olika färger, som kompletterade, hennes annars färgsprakande konstverk.

Tanken var att pappa skulle få ha den på sitt kontor på jobbet, men nu ska de få nya lokaler, och då blir det ”öppna kontorslandskap” där de sitter alla i samma rum, i små ”öar”. Så vi får se var tavlan blir placerad. Kanske får pryda någon vägg här hemma. Hittade en länk till en sida, en konstskola i Mexico för alla med Downs Syndom.
http://www.fjldown.org.mx/escuelas1.html
Jag som själv, gillar detta med att måla, tyckte förstås det var intressant. Synd, att den ligger lite långt borta =(

Vi har ju förstås även varit och firat morfar och farfar. Så det blev en dag av fika och åter fika. Men det jag egentlligen ville komma fram till i dagens bloggtext, är att vi har haft anledning att fira något annat, något som känns stort för oss. ….

..nämligen…..igår gav vi Max sista dosen av hans mediciner. Det känns helt underbart. Nu hoppas vi bara att det fungerar bra, och att han inte samlar på sig vätska, utan att hjärtat orkar pumpa på utan vätskedrivande medicin. Så idag ska vi plocka bort medicinflaskorna och de små sprutor som vi haft för att spruta in det i munnen. På griffeltavlan i skafferiet ser man fortfarande han medicinlista. Men när vi nu har förevigat den med kameran, för att kanske spara kortet tilla hans kommande bebisalbum, så ska vi görra en ny text som bara infattar ett ”kom ihåg” av de dagliga AD-dropparna. Nu är det bara ärret på bröstet som skvallrar om hans medfödda hjärtfel.