Torsdag den 10 Januari 2008

Idag har jag själv varit iväg till sjukgymnast och kollat över lämpliga åtgärder, för mina onda fötter. Jag har ju Fibromyalgi och jag har besvärligt under fötterna och har därför svårt att vara ute och gå. Men idag har åter hoppet kommit tillbaka. Det blir genast att man börjar drömma om långa promenader med Max i vagn och ett lite mera aktivt liv.

Sjukgymnasten ska formgjuta några sulor till mig som kallas för ”Supersole”. Det är otropediska fotbäddar som ska bygga upp fötterna där det behövs. Tydligen har alla min fotvalv och hälkuddar gett vika. Så jag belastar fötterna i nuläget väldigt snett och han kan förstå att jag har besvärligt. Så det blir superintressant att se hur det kommer fungera. Men det återstår ännu några besök hos sjukgymnasten innan de är färdiga för ett första test.

Men nu till Max.
När jag nu var hos sjukgymnasten idag, fick mormor rycka in som barnvakt. Det har ju aldrig tidigare varit något problem, att lämna bort honom. Men idag gick det inget vidare. Fast han var på hemmaplan. Tydligen blev han ledsen så fort vi hade farit och gråtit en massa. Ingenting hade hjälpt, inte mat eller att sova en stund. När jag sedan kom tillbaka möttes jag av världens leende. Tydligen det enda leende som mormor har sett under hela förmiddagen.

Så stackars mormor.  Det ska inte kännas något vidare då ens barnbarn bara gråter och man inte klarar av att trösta det. Men vi får väl hoppas att detta stadie, är snabbt övergående. För det blir ju genast jobbigt, om man inte kan lämna bort honom utan att han ska börja gråta.

Max yngsta morbror Johan och Erika var hit en sväng på eftermiddagen. De hade läst på bloggen att Max nu klappat händerna, så de ville gärna se det. Men inte ska ni tro att han är så lättflörtig. Han tyckte mest det var spännande att studera dem istället. Men en massa ”hejningar” fick de i allfall. För det gör han ofta nu och med både höger och vänster han och ibland slår han till stort och bjuder även på dubbelhälsning, med bägge händerna samtidigt :-)