Fredag den 11 April 2008
Fick höra på nyheterna på RIX i morse att 2 personer har avlidit pga för mycket bloggande! Det var tydligen 2 personer i USA som bloggat så intensivt och det framkallade en stress som blev deras död.
Kan dock förstå deras passion. För det föder verkligen ett behov. Ibland kan jag själv bli förundrad över att jag har något att skriva, att jag kan få ner en massa dravel utan att det har hänt så mycket vissa dar. Man har kanske blivit en liten ”ordbajsare”?
Men det är ju förstås tack vare våran lille Max, som det ändå händer något varje dag. Han förgyller ju dagen med en massa saker, som vi annars nog inte skulle ha. Men huruvida, det är intressant att läsa för andra vet jag inte. Men det är ju inte mitt mål. Utan det är ju främst för min egen skull, det är ju aktuellt för mig och det är min vardag.
Nu ska jag och Max göra oss redo för ett beök på BVC. Det är tur att lilleman inte vet om att han ska få en otäck spruta i låret. Det kommer säkert att bli stora krokodiltårar :-(
Ett nytt liv... 
Hej Anna.
Har många gånger tänkt på den dagen jag hittade eran blogg hur det känndes att se denna glädjen och kärlek, och hur nära ni kännes fast vi har hela Sevrige imellan. Har nu insett att många känner som jag och skriver till dig med liknade berättelser jag måste fråga: blir det aldrig jobbigt? Jag har blivit helt beroende av er blogg och underbara lilla Max, gläds så med er och avundas ibland du är så mycket flitigare än jag och lilla W kan inte sitta osv. Ni är medicinen när det känns motigt:)
Kram Linda o William
Hej!
Oj, vad fina ord. Jag blir alldeles rörd.
Men visst tycker jag att det blir jobbigt emellanåt. Absolut. Jag är absolut ingen supermamma, bara för att jag råkar ha en blogg. Framförallt så känns det ibland övermäktigt att hinna typ ”träna” och ”stimulera” allt man ska. Men jag känner att det får ju inte bli överdrivet heller. Man måste ju hitta ett sätt som passar en själv. Så det är många gånger jag har dåligt samvete över att man borde ha gjort vissa saker oftare och mer kontinuerligt med Max. Att jag dessutom inte är så frisk själv, när jag har en värk i kroppen som finns där dygnet runt, gör ju att det vissa dar känns superjobbigt. Men min medicin är ju helt klart barnen. Man behöver bara få ett sånt där charmigt leende av Max eller en kram av Fanny, så är man på topp igen :-)
När man dessutom får sånna här hälsningar så känns det hela tiden kul att fortsätta skriva. Skulle väl aldrig kunna drömma om att det skulle vara så många som skulle vilja läsa det man skriver, när man startade den här bloggen. Då startade man ju den främst för nära och kära under den första tiden och Max operation i Göteborg. Men det är härligt att man kan få ut så mycket via denna lilla apparat bara på att sitta och skirva några minuter.
Tack Linda!
/ Anna