Max lär deltagare i teckenkursen hur man gör =)

Söndag den 23 November 2008

Blev en liten knasig dag idag med tider.
Max sov lite längre på morgonen istället för de timmar han var vaken i natt =) så då blev hela dagen förskjuten med frukost senare osv…..Vi har bestämt oss för att ta varannan natt nu med Max. Tror det är en bra lösning, för då får man ändå (förhoppningsvis) sova varannan.

Idag känns allt verkligen toppen! Vi har vi haft besök av, vad vi hoppas blir, Max resurs på förskolan.
Det är inte bestämt än, men förhoppningsvis går allt i lås. Vi väntar dock fortfarande på besked hur mycket resurs han kommer att få. Så vi håller verkligen våra tummar, för hon är verkligen perfekt för jobbet. Hon var hit eftersom hon vill vara förberedd utifall hon får jobbet. Så hon har fått alla tecken som vi och Max använder, som hon har tänkt plugga in. Även övrig personal på förskolan vill plugga. Så det känns så roligt då personalen har den inställningen. Det känns så tryggt. Man har ändå varit lite orolig och det känns som ett stort steg då han ska börja förskola. Men idag har vi kommit ett steg närmare, även om vi inte vet så mycket mer, men jag är helt övertygad att han kommer få det bra på sin första tid på förskolan. Så då känner man sig så tillfreds själv i kroppen =)

Idag har vi kört teckenkurs igen. 2 söndagar har vi fått lov ställa in, så nu var det längesedan. Så vi repeterar och försöker nöta in. Det var så kul idag då vi sitter runt bordet och jag matar ”deltagarna” med olika ord de ska teckna. Max sitter i barnstolen och är med. När någon av dem tvekar och inte kan ordet, så frågade jag Max vid ett par tillfällen. Det var bland annat orden ”duktig”, ”leka”, ”leksaker”, ”tack”, ”gröt”… Han tvekande inte en sekund utan han tecknade direkt orden. Det är så fruktansvärt fascinerande och det är just sånna här tillfällen som gör att man blir sååååå inspirerad att fortsätta. För Max är bara 1 år och 8 månader och har redan ett stort ”teckenförråd”. Man blir som mammma så otroligt stolt och glad. Det känns så tryggt, då man ser att han kan kommunicera och göra sig förstådd.

Avslutade  kvällen med att se en dokumentär på svt2 tillsammans med Jonas, om en tjej med DS som en följt sedan hon var 5 år och nu fyllde 40 år. Så det var intressant att se. Som vanligt får man många blandade känslor. Ibland blir man så glad och allt känns så hoppfullt, man ser hur duktig hon är och vad hon klarar av. Att hon har eget jobb m.m. Medan det ibland kan kännas lite jobbigt att se vad som kanske väntar längre fram. Men det bästa är nog att mestandels göra som personer med DS gör, att leva i nuet. Just att ta en dag i sänder, det gillar jag =)

Lämna gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.