Anpassning av vardagen….

Måndag den 5 Oktober 2009

 
Ja, idag blev det en anpassning här hemma
av Max spjälsäng. Inte för Max skull utan för mamsen skull.

spjälsäng1Ja, det är ju så att Max har ju en mamma som är ”krasslig”. Jag har Fibromyalgi som är en kronisk sjukdom med en massa symtom som begränsar livet för mig. Framförallt går jag med en ständig värk i kroppen som jag aldrig är fri. Jag har dessutom svårt att anstränga mig för mycket eller belasta kroppen. Då blir jag sämre. Sedan är det en massa andra symtom som yrsel, magbesvär m.m som gör sitt.

Men jag har varit sjuk i 7 år så jag har lärt mig leva med ”kompisen” som ständigt är min följeslagare och har anpassat mig efter den. Visst finns det dagar då det känns riktigt tungt efter en sömnlös natt, men de efterföljs ju  alltid av ”bättre” dagar, så jag fokuserar på dem istället. Jag och vi i familjen har nog lärt oss leva efter mina förutsättningar och anpassat vardagen efter det. Det blir inte så mycket utsvävningar eller så mycket planerade saker, för oftast slutar det med att jag inte orkar fara och då blir jag besviken istället. Utan hellre då göra spontana saker på en ”bättre” dag.

Barnen är otroligt duktiga på att anpassa sig. Fanny var ju bara 1 1/2 år då jag insjuknande så hon är van en mamma som inte orkar vissa saker. Hon vet då det är läge att fråga pappa istället. Visst är det är trist att inte kunna göra mycket av det som jag alltid har drömt om att få göra med mina barn. Såsom åka pullka nerför snöiga backar, gå långa promenader i skogen, brottas på golvet, resa….med mera….

Men det finns ju så mycket mer. Jag får fokusera på det jag kan och det är ju ändå mycket annat som jag kan göra. Det blir bara lite mer stillsamma lekar och anpassad vardag.

När vi planerade syskon till Fanny, så visste vi ju inte hur jag skulle må under en graviditet och efteråt, men vi tog chansen. Vi ville så mycket ha ett syskon till Fanny. När man är sjuk själv, så betyder barnen och familjen extra mycket. Det är ju dem som jag ger all energi jag har över. När Max föddes och vi fick veta att han hade Downs Syndrom och hjärtfel så rasade förstås tillvaron ihop för ett tag. Som så många andra var vi förstås helt oförberedd på något sådant. Men för min del så blev det ju även att jag kopplade ihop allt med min sjukdom. Hur skulle jag orka? Skulle det bli ytterligare problem, utöver bara det jag hade räknat in med tunga lyft och dylikt med en bebis.

Men vi insåg ju snabbt att det inte skulle bli så stor skillnad.
Huvudsaken var ju att han den där Majdagen 2007 överlevde sin stora hjärtoperation…allt annat går ju på ett eller annat sätt. Vissst är det lite mer besök hit & dit och mer tanke bakom allting. Mendet berikar mitt liv och det har ju öppnat en helt ny värld för oss, som vi inte skulle fått ta del av om inte Max fötts med en extra kromosom. Jag försöker nog vara en sann optimist och se livet från den ljusa sidan. Vi får ju bara ett liv och då måste man ju göra det bästa av det.

Idag är jag SÅ LYCKLIG över att jag har min familj. Mina barn och min man ger mig det där lilla x-tra för att jag ska orka genom både bra och dåliga dagar. Sedan att Max kom till oss med det där lilla x-tra i bagaget, känns idag bara som något otroligt värdefullt. Han ger mig så mycket kärlek, glädje och inspiration varje dag. Han och Fanny är absolut det bästa som finns och jag är så glad att jag och Jonas har lyckats få till våra små ”lurvtussar”, som jag brukar kallar dem då jag rufsar till dem i håret =)

Oj, så långt det här blev…… hänger ni med än?……..
…..jag skulle ju bara berätta att morfar varit hit och anpasst spjälsängen med en ”lucka”, så nu kan Max krypa in och ut själv genom den. Han sågade av spjälor på kortsidan av spjälsängen och monterade en skiva som lucka med lås. (Tack morfar!) För en nackdel är förstås att jag inte orkar bära och lyfta Max. Men han började ju knata för egen maskin i sommar och det var helt underbart för mig. Nu kan jag bara hålla honom i händerna när han exempelvis ska klättra upp i barnstolen, klättra upp på pallen till tvättstället och skötbordet. Så från och med idag kan även Max klättra in och ut i spjälsängen själv, utan lyft. Ni ska ju tro att det blev ju spännande för Max oxå. Det blev ju som att krypa in i en koja =D

annaskrift2 copy

6 svar på “Anpassning av vardagen….

  1. Hej igen Anna.

    Vill bara åter igen säga hur otroligt roligt det är att läsa om er.

    Du är mkt bra på att skriva å bilderna gör det ju extra roligt.
    Du gör de bra med din sjukdom, plus dina busiga å härliga barn.

    Ha de gott i höst mörkret, kramar Elli i grannbyn/ Elli

    • Ja, det har man definitivt lärt sig, Linda.
      Men ibland saknar man den där orken till det som är runt omkring oxå.
      Få fara och ranta och hälsa på folk… vi har ju inte ens sett eran uttbyggnad..bara på utsidan…det känns skrämmande då man börjar tänka på sånna saker…..

Lämna gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.