Då & då kan man ju fundera
om man ska fortsätta blogga eller inte.
Ibland funderar man om det har något
syfte, eller är det mest bara för att man
själv tycker om att skriva….
Men så får man ibland något fint mail
som gör att det känns meningsfullt att
dela med sig av vår vardag med Max.
Att kunna visa allt som blir lite speciellt
med Max, men oxå visa att vår vardag
är ungefär som alla andras, fast kanske
lite mer innehåll av lite andra saker än
vad som normalt sker i en familj.
Sedan såklart att få dela med sig av
allt underbart som kom med som extra
då Max kom, all den glädje, kärlek och
en ny mening med livet….
Fick ett mail…..
För jag fick nämligen ett mail nu
för någon dag sedan och det gjorde mig
så glad och jag fick lov att lägga in några
rader här på bloggen:
”Hejsan, för 10 månader sedan föddes
min son, med downs syndrom. Det var en
väldigt jobbig tid i början. (Vilket jag förmodligen
inte behöver förklara för dig ;-)) Jag sökte väldigt
mycket på nätet i början och läste ALLT jag kom åt,
både bra och dåligt. Men så hittade jag din blogg och
jag grät av glädje när jag läste och tittade på några
underbara filmer! Jag kom ihåg att jag tänkte, om vår
son utvecklas till att bli ett sånt här underbart charmtroll,
vad är då problemet. Och så kändes allt bättre.
Jag gårfortfarande in och tittar och läser om
goa Max när allt känns lite jobbigt ibland och då
känns allt lite bättre och lättare igen. Så vad jag vill
med det här mailet är egentligen bara att tacka!
Du/ni hjälpte mig när det var som värst och det
betydde väldigt mycket för mig. Så TACK ni underbara!!
Jag och min man satt och kollade på klippet om när han
pratar till sin pappa som är och tävlingskör igår kväll. Jag grät
hela klippet, glädjetårar så klart! Åhh vad fin han är! ”
Filmklippet….
Här är klippet som hon menar
de kikade på, som vi spelade in för 2 år sedan….
…det var roligt själv att se igen,
man glömmer så fort :)
Så tack så mycket för det fina mailet,
som åter igen gör att jag känner att
det finns en liten mening med att fortsätta
blogga om Max framfart i livet ♥
Jätteroligt att få mail och oxå dem
som skriver någon liten kommentar här
på bloggen, då de tittar in. Kram på er alla!
Ett nytt liv... 
Åh Anna, du ska bara veta hur betydelsefull du är för många. För fler än du nog kan ana…
Jag har varit dålig på att lämna kommentarer på sista tiden, men jag läser vartenda inlägg.
Det är fantastiskt att se hur Max utvecklas, av ditt engagemang och hans nätverk.
Stor STOR kram till dig… Med hopp om att du fortsätter :)
Tack så mycket Annica.
Ja, alltså det är svårt ibland att tänka sig hur
många som läser bloggen. Jovisst vet jag, då jag kikar
på besöksräknaren som tickar på helt galet bra ;)
men ändå så ogreppbart, på något sätt. Men just
sånna här här kommentarer och mail här ovan,
gör att man ibland förstår lite bättre ;)
Tack för att du vill läsa :))
Här är en annan läsare som läser dina inlägg. Jag vågar påstå att jag har läst allt du skrivit. Du är en inspirationskälla både för föräldrar och pedagoger. Jag älskar att läsa om allt kring Max och allt annat också förstås. Filmklippen är också härliga att titta på.
Tack så mycket Liza, så roligt att höra.
Känns overkligt att höra, men såklart
jätteskoj att kunna inspirera andra.
Tack igen.
Klart du ska fortsätta skriva om ditt och datt och Max framsteg.
Jag verkar vara en av få manliga läsare, men jag tycker å andra sidan att den här bloggen verkligen sticker ut i mängden av bloggar som finns. Kul att se, höra och läsa om Max framsteg och samtidigt fylld av tips, ideér och små finurliga lösningar.
Tusen tack Tomas ….och ja, det är
extra kul då du är man och läser och ffa
är du ju så duktig på att lämna någon kommentar
då & då, det förgyller min dag :)
För någon dag sen såg jag en kille ( blivit ganska rund sen sist för säkert 15-20år sen då vi träffades), som också har Downs syndrom.
I små byar känner ju oftast många till om det föds annorlunda barn. Min släkting berättade, att hans mormors enda oro för att dö varit detta barnbarns sorg och saknad efter henne. De stod varandra så nära. Nu hade mormor dött i sommar.
Jag och min släkting pratade just om saknad och funderade om hur pojken hanterat sin sorg. Tror du det är svårare om man har Downs syndrom? Bara en liten tanke kring ditt inlägg med saknad.
Jag skriver som jag pratar utan tanke på svenskan eller rättare som jag funderar.
Jag har ingen aning faktiskt, just det kring
sorg, om det ska vara någon skillnad.
Däremot så är det ju ingen skillnad i övrigt med
känslor och så, Max visar ju alla känslor såsom
andra barn att vara glad, ledsen, arg, förvånad
o dyl. Men han har ju inte upplevt någon större
sorg än över något, utan det är mer ”mindre sorger”
att han blir ledsen att pappa farit till jobbet eller dyl ;)
Jag är logoped och när jag jobbade inom barn- och ungdomshabiliteringen rekommenderade jag ofta den här bloggen till föräldrar eller personal på förskolorna. Jag tycker att du på ett utmärkt sätt visar hur man kan språkträna utan att nödvändigtvis göra ”enligt boken” och att det då fungerar extra bra för att man anpassar sig till sitt eget barn. Din blogg har hjälpt mångas kreativitet ”på traven”
Åh, tack så mycket för den ”feed-back” :))
Det är just det som känns lite för otroligt,
att ”lilla jag” kan inspirera andra så.
Men förstås superroligt att höra.
Tusen tack!