Varför?

 

Varför lär jag mig inte?
Varför gör jag saker, jag inte ska
göra när jag har en sjukdom som
heter Fibromyalgi?

Min mamma, sa till mig igår,
efter jag berättat:
”…men du vet ju att du
inte klarar,
så varför?”

Innerst inne vet jag att jag inte fixar det.
Jo, eller rättare sagt, jag kanske fixar det,
men till viket pris?
Innerst inne vet jag att jag kommer
få sota för det. Men jag gör det, för att jag vill.
Jag gör det för att jag vill känna mig som alla
andra. Jag vill ju fixa samma saker som
alla andra, även om jag inte gör dem lika ofta.
Jag vet ju att jag får sota, men jag förtränger
det, vill inte tänka på det just då. Vill bara göra.

Lite extra jobbigt….

Det är alltid lite extra jobbigt
mentalt, nu, när hösten kommit
och barnen farit på förskola, skola
och gubben på jobb.
Då känns det som: ”….Jag då?”

Ja, jag känner mig lite övergiven här
hemma och det är nu saknaden av ett
vanligt liv, att orka arbeta och få känna sig
viktig och behövd, känns som störst.

Jag har under alla mina sjukskrivningsår
(nu 11 år) alltid tänkt, jag blir bättre, jag
kommer igen. Jag försöker alltid tänka postitivt.
Men, fan, nu sitter jag här med värsta bakslaget
efter försökt göra en köttgryta och samtidigt baka
några kakor. Blä….

Ni skulle sett mig in action!!…..

Japp, behållningen är väl att titta
tillbaka på gårdagen med ett lite smile
på läpparna ändå, för herregud, jag hoppas
inte någon installerat en dold kamera hos oss
i köket igår!! ;)

Jag hade beslutat att göra Kalops gryta igår.
Kan säga att det var några år sedan sist. Just på grund
av det faktum, att det blir för jobbigt för mig. Men som
idag då, kändes tillräckligt långt bort, för att jag då ska
”glömma bort” eller förtränga det faktum att jag kanske
inte orkar och så startar jag upp det hela.

Jag är dessutom en person som gillar att göra
flera saker samtidig, har jag alltid, gjort, men skillnaden
nu, sedan jag blev sjuk, att jag inte fixar det. Har svårt att
sortera för mycket intryck och det blir en stress i slutändan.
Men det saknar jag massor, gillar att vara effektiv och få
mycket gjort på en gång.

Men som ni förstår förträngde jag det oxå idag.
Jorå, när en dag börjar oxå lite halvbra med bara lite
molande värk, så känns det ju extra bra utgångsläge.
Så jag tänkte såklart, om jag ändå ska vara i köket och
göra köttgryta, kan jag väl ändå grädda några plåtar
med kakor på samma gång (!)

För mycket….

Såklart blev det ju alldeles för
mycket att kombinera. Även om jag startade
på förmiddagen och tänkte ta det lugnt, jag
hade ju hela dagen. Men jag glömde att det är
”många moment” både på bakning och matlagning.

Jag började röra ihop smet till kakor och fyllde
alla formar. Såklart, tänkte jag ju oxå, men gör jag nu för
en gång skull kakor, så kan jag ju göra dubbel sats ;)

Sedan vet jag inte hur jag tänkte. Valde de kakor
som först ska gräddas inne 10 minuter i ugnen
för att sedan komma ut och få ihopkokad chokladsås
på sig för att sedan gräddas 3 min till i ugnen. Varför
valde jag just sånna kakor med flera moment? Varför?

Kombo matlagning…..

Så jag tänkte då kombinera
bakning med matlagning. Men vet
inte hur jag tänkte. Jo, jag tänkte väl som så,
att göra en köttgryta, är ju något som typ sköter
sig själv på spisen, om man har god tid på sig,
den får puttra där själv mest.

Jo, det kan väl vara sant, då man kommit
till det momentet. Men det var ju några innan (!)
Hade tydligen glömt bort eller förträngt det.

Såklart, tänkte jag ju även här, att  gör jag nu för
en gång skull kalops, så gör jag dubbelt, uppdelat
i 2 grytor, som vi sedan kan spara. Varför?

Alla förberedelser…..

Arrgghh, började redan nu vara lite sliten.
bara kommit till förberedelser. Så det var ju
inte ett bra tecken. Ska jag ge upp? Hade ju knappt
börjat. Men skam den som ger sig tänkte jag.
Varför? Här hade det varit läge att tänka om
kanske, men icke det.

Jag står och halverar grytbitarna, samtidigt som
jag för-steker dem i en stekgryta, lite åt gången.
Samtidigt ringer klockan då och då, antigen första
laddningen kakor ska ut och få chokladsås eller så
är de färdiga och ska sättas på bänken.

Redan nu känner jag att det blir stressigt
även om jag inte försöker stressa, försöker sätta mig
på stol då och då, för fötterna ömmar, men det går ju
inte någon längre stund. Allt måste ju typ göra samtidigt.

Kaosartat….

Det känns som det blir ett mindre ”kaos”,
i alla fall, hur jag upplever det i min skalle.
Då lyckas jag putta till ett flingpaket, som står på
bänken, som ska kastas och som i sig har mjölkpaket
och filpaket nedstoppat i sig. Jag knuffar till det och
tydligen var inte filpaketet ursköljt för det skvätter fil
över golvet i köket. Men jag kan inte ta upp det på
en gång, då jag först måste ta upp grytbitarna som är färdiga.
Just då jag är klar, så ringer klockan och plåten med kakor är
färdiga i ugnen. Jag tar ut plåten, GLÖMMER att flingpaketet ligger
på golvet, så när jag går med plåten mot diskbänken, så snubblar jag till,
plåten far iväg och laddningen med kakor hämnar upp och ner i
diskhon eller på golvet (!!) Först känner jag bara SKIT, kroppen värker
och allt börjar kännas jobbig och så förlorande jag precis en plåt med kakor
och jag sitter och tittar på det, tillsammans med fil, utspritt på golvet.

Det är nu jag skulle ha kunnat sätta mig på golvet och gråta,
men vet ni vad jag gjorde, jag satt mig på golvet, vovven kröp i
knät (funderade nog vad jag höll på mig ;) och så skrattade
jag åt eländet :) Jag frågade mig varför? Varför Anna gör du så här?

Så jag satt och funderade en stund….

Jo, tänkte jag.
Jag behöver göra det här, även om det blir helt
galet stundvis, så gör jag det ändå.
Jag behöver göra det här, även om jag inte
kommer att må bra efter detta.
Jag behöver göra det här, för att ändå känna
att jag gjorde det, oavsett vad kontentan blir av det.

Kontentan….

Jorå, det blir kalops, det blev kakor.
Jorå, det blev ont under fötterna. Det blev mer värk
i kroppen, jag blev helt slut, jag blev yr och illamående.
Jorå, jag hann börja domna i armar, ben och läppar.
Men vet ni……det blev kalops, det blev kakor!

Jorå, jag hann vila en stund, helt utslagen på soffan,
men jag orkade hämta Max från förskolan själv. Det
kändes bra. Jorå, det blev bara mys resten av dagen,
det blev väl inte så mycket mer den eftermiddagen
eller kvällen eller halva natten, än fåtölj-läge.

Men det som betydde något för mig, var att jag fick bjuda
mina barn på en nybakad kaka då de kom hem från förskola
och skola, som just jag hade bakat :) Vi satt där och
åt kalops till middag, som jag gjort själv :)

Men jag tror att det säkert kommer dröja
något år eller några, innan det känns värt att göra
samma igen, så pass länge att jag ”glömt”
eller förträngt det hela :)

Jag behöver det….

Jag behöver göra sånt här ibland, samma sak,
att fara iväg någonstans, trots att jag blir sämre,
trots att jag mår skitdåligt. Jag behöver för ett litet tag
känna mig normal, känna mig, som jag var frisk.

Visst är det jobbigt med bakslaget efteråt, som slår under
fötterna på en och som hånar en ”…ha, du är inte normal,
du är inte frisk, du fixar det inte” men för mig är denna stund,
då jag gjorde det, så betydelsefull, det är den jag fokuserar på,
det är där jag plockar ut det positiva med det hela och förtränger
det andra, det jobbiga. Då går det att leva ganska skapligt med
Fibromyalgi…..som jag har som ständig följeslagare, som jag lärt mig
leva med i alla dessa år, men som för den skull inte ska får
styra över mitt liv totalt.

Så idag är det en ny dag och nya möjligheter.
Alltid se dagen ur ett nytt positivt perspektiv.
Även om denna dag blir väldigt stillsam för min del,
som en kontenta på vad jag gjorde igår, så försöker
jag fokusera på det som är bra. En ljudbok, en kaffekopp,
en filt och en varm vovve i knäet, är inte så dumt.

…och att få skriva på bloggen, är inte heller
så dumt, då det inte blivit på hela veckan.
Återkommer med lite bilder på Max i
lingon-plockar-tagen och med hans nya
fina teckningar ;)

annaskrift2 copy

Lämna gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.