Jag kikar in i vardagsrummet
där Max just nu sitter och ser
Bolibompa och jag frågar:
”…är det bra?”
Max svarar:
”…mmm jag ser snoppen” (!)
Då blir det att jag går in i vardagsrummet
för att kolla vad han egentligen tittar på (!)
och okej det är… ”snobben” ;)
Tidigare i veckan så skulle
Max storasyster ha med sig bärplockare
och hink till skolan eftersom de skulle ut i
skogen och plocka lingon på skolan.
Så när Max följde mig för att ta
fram dessa saker, så hittade han såklart
sin lilla plockare och skulle givetvis plocka
lingon han med ;)
Så vi gick på jakt, på vår egen
lilla lingon täppa….
…men vi hittade knappt ett lingon.
För nu kommer vi ju ihåg att vi sagt till Max farmor att
plocka lingonen som vi hade där och hon hade rensat tuvorna väl ;)
…men Max gav sig inte i första taget, han såg någon enstaka,
här och där och jobbade hårt med att få upp dem i ”plockaren” ;)
…..ja, han var verkligen stolt
över sina totalt, kanske 10 lingon
som han fick ihop till slut ;)
Hade som inte tänkt, att Max skulle
vara så intresserad av att plocka,
vi får nog låta honom följa med den
äldre generationen nästa år, de som gärna
går där böjda huvudstupa fram och plockar ;)
Max kan vara intensiv en stund,
men sedan är det alltid skönt att vila…..
…och såklart vara på bus-humör ;))
Denna kväll ville Max låna min iPhone
och ta egna kort ute. Så det fick han och här
kommer de….
…Max bilder på lingon….
…japp, han gick till garaget
och fotade motorrum, sin pappa,
garaget, golvbrunnen, rallycrossbilen,
kvällshimlen och en fälg på
en folkracebil ;)
Jag skulle vilja skaffa en iPod
till Max. Det är ju typ samma stuk
som en iPhone, samma storlek.
Vilken det går ta kort med och så
lyssna på musik och allt annat. Tycker
de är lätt för Max att ta kort med och
använda som kamera, istället för en vanlig,
där du ska hålla och pricka knappen uppepå.
Sedan kan man ju kombinera den med just
musik och sånt och använda på fler sätt.
En iPad är ju för klumpig att ha med sig smidigt och framförallt ute. Men Max
gillar att få fotografera och spela in saker, skulle vara kul att låta honom göra
det i större utsträckning. Så något att fundera lite på, tror jag!
På mornarna, innan vi
farit till förskolan, har vi en liten
stund på oss, att göra något.
Nu i veckan har det blivit
att sitta och rita. Max har inte
ritat på länge, han är en liten
”periodare” och nu har det varit
ett långt uppehåll med det,
men blev nu sugen igen :)
Så det passar bra att rita lite
efter vi satt på lappen för ögat, är bra träning
för ögat att koncentrera sig en stund….
…och vad han ritade alltså!
Han har bland annat gjort så
fina teckningar av mamma och pappa….
…..här har ni pappsen….
…här har ni mamsen ;)
Ja, det var lite viktigt med vissa
detaljer på teckningarna….
..pappsen skulle ha många fingrar på handen
och på mamsens, skull det vara ögonfransar….
…och jag fick även mycket hår,
som stämmer ;)
Dessa blev lite av huvudfotingar.
Ibland blir det med kropp, det är lite olika ;)
Varför lär jag mig inte?
Varför gör jag saker, jag inte ska
göra när jag har en sjukdom som
heter Fibromyalgi?
Min mamma, sa till mig igår,
efter jag berättat:
”…men du vet ju att du
inte klarar,så varför?”
Innerst inne vet jag att jag inte fixar det.
Jo, eller rättare sagt, jag kanske fixar det,
men till viket pris?
Innerst inne vet jag att jag kommer
få sota för det. Men jag gör det, för att jag vill.
Jag gör det för att jag vill känna mig som alla
andra. Jag vill ju fixa samma saker som
alla andra, även om jag inte gör dem lika ofta.
Jag vet ju att jag får sota, men jag förtränger
det, vill inte tänka på det just då. Vill bara göra.
Det är alltid lite extra jobbigt
mentalt, nu, när hösten kommit
och barnen farit på förskola, skola
och gubben på jobb.
Då känns det som: ”….Jag då?”
Ja, jag känner mig lite övergiven här
hemma och det är nu saknaden av ett
vanligt liv, att orka arbeta och få känna sig
viktig och behövd, känns som störst.
Jag har under alla mina sjukskrivningsår
(nu 11 år) alltid tänkt, jag blir bättre, jag
kommer igen. Jag försöker alltid tänka postitivt.
Men, fan, nu sitter jag här med värsta bakslaget
efter försökt göra en köttgryta och samtidigt baka
några kakor. Blä….
Japp, behållningen är väl att titta
tillbaka på gårdagen med ett lite smile
på läpparna ändå, för herregud, jag hoppas
inte någon installerat en dold kamera hos oss
i köket igår!! ;)
Jag hade beslutat att göra Kalops gryta igår.
Kan säga att det var några år sedan sist. Just på grund
av det faktum, att det blir för jobbigt för mig. Men som
idag då, kändes tillräckligt långt bort, för att jag då ska
”glömma bort” eller förtränga det faktum att jag kanske
inte orkar och så startar jag upp det hela.
Jag är dessutom en person som gillar att göra
flera saker samtidig, har jag alltid, gjort, men skillnaden
nu, sedan jag blev sjuk, att jag inte fixar det. Har svårt att
sortera för mycket intryck och det blir en stress i slutändan.
Men det saknar jag massor, gillar att vara effektiv och få
mycket gjort på en gång.
Men som ni förstår förträngde jag det oxå idag.
Jorå, när en dag börjar oxå lite halvbra med bara lite
molande värk, så känns det ju extra bra utgångsläge.
Så jag tänkte såklart, om jag ändå ska vara i köket och
göra köttgryta, kan jag väl ändå grädda några plåtar
med kakor på samma gång (!)
Såklart blev det ju alldeles för
mycket att kombinera. Även om jag startade
på förmiddagen och tänkte ta det lugnt, jag
hade ju hela dagen. Men jag glömde att det är
”många moment” både på bakning och matlagning.
Jag började röra ihop smet till kakor och fyllde
alla formar. Såklart, tänkte jag ju oxå, men gör jag nu för
en gång skull kakor, så kan jag ju göra dubbel sats ;)
Sedan vet jag inte hur jag tänkte. Valde de kakor
som först ska gräddas inne 10 minuter i ugnen
för att sedan komma ut och få ihopkokad chokladsås
på sig för att sedan gräddas 3 min till i ugnen. Varför
valde jag just sånna kakor med flera moment? Varför?
Så jag tänkte då kombinera
bakning med matlagning. Men vet
inte hur jag tänkte. Jo, jag tänkte väl som så,
att göra en köttgryta, är ju något som typ sköter
sig själv på spisen, om man har god tid på sig,
den får puttra där själv mest.
Jo, det kan väl vara sant, då man kommit
till det momentet. Men det var ju några innan (!)
Hade tydligen glömt bort eller förträngt det.
Såklart, tänkte jag ju även här, att gör jag nu för
en gång skull kalops, så gör jag dubbelt, uppdelat
i 2 grytor, som vi sedan kan spara. Varför?
Arrgghh, började redan nu vara lite sliten.
bara kommit till förberedelser. Så det var ju
inte ett bra tecken. Ska jag ge upp? Hade ju knappt
börjat. Men skam den som ger sig tänkte jag.
Varför? Här hade det varit läge att tänka om
kanske, men icke det.
Jag står och halverar grytbitarna, samtidigt som
jag för-steker dem i en stekgryta, lite åt gången.
Samtidigt ringer klockan då och då, antigen första
laddningen kakor ska ut och få chokladsås eller så
är de färdiga och ska sättas på bänken.
Redan nu känner jag att det blir stressigt
även om jag inte försöker stressa, försöker sätta mig
på stol då och då, för fötterna ömmar, men det går ju
inte någon längre stund. Allt måste ju typ göra samtidigt.
Det känns som det blir ett mindre ”kaos”,
i alla fall, hur jag upplever det i min skalle.
Då lyckas jag putta till ett flingpaket, som står på
bänken, som ska kastas och som i sig har mjölkpaket
och filpaket nedstoppat i sig. Jag knuffar till det och
tydligen var inte filpaketet ursköljt för det skvätter fil
över golvet i köket. Men jag kan inte ta upp det på
en gång, då jag först måste ta upp grytbitarna som är färdiga.
Just då jag är klar, så ringer klockan och plåten med kakor är
färdiga i ugnen. Jag tar ut plåten, GLÖMMER att flingpaketet ligger
på golvet, så när jag går med plåten mot diskbänken, så snubblar jag till,
plåten far iväg och laddningen med kakor hämnar upp och ner i
diskhon eller på golvet (!!) Först känner jag bara SKIT, kroppen värker
och allt börjar kännas jobbig och så förlorande jag precis en plåt med kakor
och jag sitter och tittar på det, tillsammans med fil, utspritt på golvet.
Det är nu jag skulle ha kunnat sätta mig på golvet och gråta,
men vet ni vad jag gjorde, jag satt mig på golvet, vovven kröp i
knät (funderade nog vad jag höll på mig ;) och så skrattade
jag åt eländet :) Jag frågade mig varför? Varför Anna gör du så här?
Jo, tänkte jag.
Jag behöver göra det här, även om det blir helt
galet stundvis, så gör jag det ändå.
Jag behöver göra det här, även om jag inte
kommer att må bra efter detta.
Jag behöver göra det här, för att ändå känna
att jag gjorde det, oavsett vad kontentan blir av det.
Kontentan….
Jorå, det blir kalops, det blev kakor.
Jorå, det blev ont under fötterna. Det blev mer värk
i kroppen, jag blev helt slut, jag blev yr och illamående.
Jorå, jag hann börja domna i armar, ben och läppar.
Men vet ni……det blev kalops, det blev kakor!
Jorå, jag hann vila en stund, helt utslagen på soffan,
men jag orkade hämta Max från förskolan själv. Det
kändes bra. Jorå, det blev bara mys resten av dagen,
det blev väl inte så mycket mer den eftermiddagen
eller kvällen eller halva natten, än fåtölj-läge.
Men det som betydde något för mig, var att jag fick bjuda
mina barn på en nybakad kaka då de kom hem från förskola
och skola, som just jag hade bakat :) Vi satt där och
åt kalops till middag, som jag gjort själv :)
Men jag tror att det säkert kommer dröja
något år eller några, innan det känns värt att göra
samma igen, så pass länge att jag ”glömt”
eller förträngt det hela :)
Jag behöver göra sånt här ibland, samma sak,
att fara iväg någonstans, trots att jag blir sämre,
trots att jag mår skitdåligt. Jag behöver för ett litet tag
känna mig normal, känna mig, som jag var frisk.
Visst är det jobbigt med bakslaget efteråt, som slår under
fötterna på en och som hånar en ”…ha, du är inte normal,
du är inte frisk, du fixar det inte” men för mig är denna stund,
då jag gjorde det, så betydelsefull, det är den jag fokuserar på,
det är där jag plockar ut det positiva med det hela och förtränger
det andra, det jobbiga. Då går det att leva ganska skapligt med
Fibromyalgi…..som jag har som ständig följeslagare, som jag lärt mig
leva med i alla dessa år, men som för den skull inte ska får
styra över mitt liv totalt.
Så idag är det en ny dag och nya möjligheter.
Alltid se dagen ur ett nytt positivt perspektiv.
Även om denna dag blir väldigt stillsam för min del,
som en kontenta på vad jag gjorde igår, så försöker
jag fokusera på det som är bra. En ljudbok, en kaffekopp,
en filt och en varm vovve i knäet, är inte så dumt.
…och att få skriva på bloggen, är inte heller
så dumt, då det inte blivit på hela veckan.
Återkommer med lite bilder på Max i
lingon-plockar-tagen och med hans nya
fina teckningar ;)
