Igår efter besöket hos ögonläkaren
begav vi oss iväg för ett litet roligare
besök, nämligen på leklandet ”Skeppet”…
Barnen lekte så bra ihop och Max storasyster gav
Max en hjälpande hand, då de klättrade upp i olika
klättermonduler. Målet med klättrningen var att få åka
i den långa och stora rutschkanan….
…och de åkte gång på gång. Helt otroligt att de orkade,
för det innebar ju en massa klättring innan, varje gång ;)
…här vet jag inte vad de leker?
men de hade otroligt roligt :))
Barnens dag….
Så det blev lite av barnens dag igår.
De hade verkligen jättekoj och vi åt både mumsig
skräpmat till lunch och fikade glass ;)
Trots att mamsen och pappsen mest kunde sitta
i varsin skön fotölj, då barnen roade sig på egen hand,
så var det nog ändå vi som var tröttast då vi kom hem ;)
Trippens baksida….
Dock så klarar inte min fibrokropp så här mycket
aktiviteter på en dag. Vi var ju först på sjukhuset
med Max, sedan och åt lunch, ut till leklandet och
så skulle jag bara ”snippa in” och handla lite på
ICA på vägen hem.
Jag kände mig redan där, svimfärdig i kön.
Nej, nu måste jag nog begränsa, att det är en sak
som gäller, vi går mot vinter och då är jag extra
känslig och tyvärr är det nog bara inse att den
”sämre perioden” för mig är här.
För i natt blev det nästan dödsångest, fy sjutton
så dåligt jag har mått. Haft en sån fruktansvärd värk
över ryggen och revbenen. Kräktes ett par gånger
och ett tag tänkte jag att ger det sig inte med dopingen
snart, så antigen svimmar jag eller måste åka in akut.
Men oftast då jag är i det läget….då det är absolut som
värst, kan jag äntligen känna verkan av medicinen
och smärtan klingar bort.
Jag kunde somna en stund på morgonsidan igen.
Vaknade dock att det gjorde riktigt ont igen, så det
fick bli en risig morgon i rumssoffan framför bolibompa
och med omtänksamma barn som strykit mig och frågat
om de ska servera mig något ;)
Men med doping (vet inte vad jag skulle göra utan
värktabletter) så blev det bättre mot mitten av dagen
och jag har kunnat vara uppe på benen och sakta
komma igång igen. Så nu lämnar man den ”djupdykningen”
bakom sig och tänker att nu kan allt bara bli bättre ;)
Så här, när man börjar må bättre igen, så
känns det absolut värt, att vi gjorde gårdagen.
Nu släpper jag bakslaget och fokuserar bara på
det positiva, vi fick ju en heldag med familjen,
utanför husets väggar, första gången på länge :)
Ett nytt liv... 