Frustrerande då det är så mycket
som jag egentligen vill, vill och åter
vill göra. Men jag känner att kroppen
är inte alls med noterna.

Det är inte heller bra då livet
runt omkring hela tiden ska gå just
i 180, med alla saker som finns överallt,
både alla måsten man vill kunna göra själv,
men även alla roliga saker som en sommaren
erbjuder och som man skulle vilja vara på.

För mig blir det just nu en inre stress och
vilket gör att min kropp bara blir sämre.
Bakslagen känns ordentligt.

Orkat nada i 2 dar….

Känns som jag bara orkat göra några
små kraftryck i 2 dagar, såsom att prioritera
att familjen får mat och det allra livsviktiga.
Har knappt varit utanför dörren på 2 dar.
Det är ju förstås min Fibromyalgi som inte
är så snäll med mig.

Gäller att  prioritera…..

Jag har ju ett liv med fibro som min
ständiga följeslagare sedan 11 år tillbaka.
Har sedan dess fått lov att planera och
prioritera bort väldigt mycket i mitt liv.

Känner mig lite som tjuren Ferdinand:
”…jag trivs bäst här, under korkeken bland
alla blommor” för jag mår som bäst på hemmaplan,
då jag knogar på i egen takt och hela tiden kan anpassa
hur mycket jag anstränger mig. Då kan jag må riktigt
skapligt och fungera bra.

Det jag saknar mycket, är att krafterna tar slut
så fort och jag har inte orken att få något tillbaka i form
av socialt utbyte. Det som är så viktigt.

Fast då & då försöker jag göra dessa undantag,
och prioritera det sociala livet, fast att jag vet
att bakslagen kommer.

Var ut på tjejmiddag….

Onsdag var jag nämligen ut på
tjejmiddag i stan med 10 andra tjejer
från byn. Helt underbart trevligt och
underbart gott var det. Kommer jag leva
gott på ett tag :)

Eller hur låter ”Rödingfilè på norrlandsvis på
en bädd av färskpotatis och underbar sås samt
efterrätt färska jordgubbar, med vaniljglass och
jordgubbsskum” ….mmmmm!!!

Fast jag kan ändå inte hjälpa att hela
tiden sitta och tänka på vilken fasad man
sitter där med. Eller inte bara där, utan var jag
än far, så visar man ju inte smärtan utåt, eller
hur värken moler hela tiden, eller hur man känner att
yrseln blir mer och mer påtaglig och jag får anpassa
huvudrörelserna. Utan jag sitter där med ett leende,
jag sitter där och är social, som jag längtat så efter.
Så jag ser nog väldigt ”normal” ut och ingen ser att man
har en sjukdom som inte syns utåt, för man man sitter ju
inte och pratar om den, om nu ingen direkt frågar rent ut.
Så det känns så dubbelt, så splittrat, för egentligen känns det
som om man låtsas vara någon annan än den man är.
Ja, svårt att förklarar, men något som jag får brottas med jämt.
För även om det vore bra för alla att veta hur man mår, så att
sjukdomen inte blir så osynlig, så kan jag ju samtidigt inte
sitta och klaga hela dagarna i ända, vem orkar höra på det?

Det är ju tur att det går ju dopa sig i förväg
och det håller värken i schack en tag, men
sedan ser inte samma personer en, dagarna efter,
som till exempel nu de 2 dagarna efter tjejmiddagen
som satt sina spår.

Vill, vill, vill…..

Jag älskar sommaren.
Jag skulle vilja ha sommar året runt.
Men jag inser oxå vilken stress den innebär
för mig just nu på sommaren. För jag känner
att jag har inte orken till allt jag vill.

Bara det nu att barnen är hemma
och har sommarlov, gör att man har svårt
att varva ner. Jag har svårt att vila. Det är
helt enkelt alltid något. Så när det är så, så känns
det så oerhört svårt att orka något utöver
och jag får dåligt samvete att jag inte orkar
för barnens skull.

Visst, jag skulle vilja spendera alla dagar på
stranden om det är bra väder, men det går inte.
Så alla tankar på sånt som jag inte fixar, gör att
jag får sån inre stress och blir lite sorgsen i
hjärtegropen min.

Försöker så gott jag kan…..

Men jag får helt enkelt försöka
så gott jag kan. Jag måste peppa mig själv
och jag är ju oerhört duktig på att anpassa mig
och visst jag kan underhålla barnen, fast jag är
sängliggande ibland. Men ni förstår kanske ändå
saknaden av ett normalt liv. Ett liv i rörelse, där man
aldrig behöver tänka på hur man mår dagen eller dagarna
efter. Ett sånt liv skulle jag oxå vilja ha ibland, särskilt på
sommaren. Men jag får försöka att inte påverkas för mycket
av andra, som är friska och som ångar på. Utan ta det i min
takt och prioritera det som känns viktigast för mig. Men fan
så svårt det är ibland.

Snart får ju även en pappa i familjen semester
och det känns skönt och då hoppas jag att vi kan
få ta det lite lugnt mellan alla tävlingar och bara
vara som en hel familj också. Inte bara känna stress
över allt vi borde göra. Det är ju nu på sommaren
man behöver få ladda batterierna tillsammans.
Vi har ju dessutom haft ett jobbigt år med mycket
sjukdomar på Max, som har varit riktigt tufft.

Barnen varit söta idag…..

Barnen har varit så söta idag.
De känner på sig hur mamsen har det ibland.
För idag fixade jag inte, att bara vila, jag behövde sova!
Men då satt sig först Max i sängen med mig och
mös en stund och så strök han mig. Sedan skötte
storasyster om lillebror och jag kunde däcka i sängen
ett par timmar. Sedan när jag kliver upp och ska
börja med middag, så är min underbar dotter så
gullig och säger:
”…mamma jag tänkte plocka ur diskmaskinen
först och sedan kan jag grädda plättar till middag”
bara så där, utan att jag bett henne. Det är så fint
att jag fick lov blinka några extra gånger, så inte
tårarna skulle börja rinna utav tacksamhet & kärlek ♥

Ingen vidare laddning….

Ja, så det här blev ingen vidare laddning
inför makens SM tävling i Rallycross, då jag
fortfarande är vaken och där yrseln har gjort att jag inte
kan sova. Men då får jag försöka ta fram det lilla positiva
att värken har inte varit värst jobbig just nu, mest bara
molvärk i rygg och nacke. Så dessa 2 stillsamma dagar,
har då påverkat just värken i rätt riktning….

….men jag ska absolut iväg och se Rallycross.
För både min egen & Max skull, så vill jag iväg, fast jag
kanske egentligen borde stanna hemma. Men Max älskar
sin pappa och vill ju förstås se racerbilar ;) Jag älskar oxå
min gubbe och vill förstås visa mitt stöd på plats. Så jag
ser fram emot en fartfylld dag, även om den kanske går
lite trögt och jag vet att det antagligen sedan kommer något
surt efter. Men jag  får försöka hålla mig i depån mest och
bara prioritera något race uppe på läktarvallen och då
förhoppningsvis att det blir finalkörningar för gubben
och att Max får kliva upp på någon prispall med sin
pappa ;)

Ni får hålla tummarna!