Glada hudik väcker funderingar….

 

Ja, jag måste bara skriva om Glada hudik igen.
Ja, namnet, är precis hur jag känner det….glada hudik.
Vilken glädje, värme, charm och spontanitet som genomsyrar
programmet och vilken inspiration och engagemang, han utrålar,
den där Pär Johansson. Sedan är ju dialekten helt underbar!!!!

Pär Johansson…..

…är min nya stora förebild. Vilken person, snacka om
att ha alla rätta kvalifikationer som person.
Absolut rätt man på rätt plats.
Så imponerande att först dra igång
denna teater med utvecklingstörda
och normalstörda utan att knappt ha
någon backup eller positiv respons.
Att sedan helt otroligt genomföra
en resa till New York med alla och
uppträda där, det är ju bara helt sagolikt.

Missade ni han som sommarpratare i sommar. Lyssna här >>
Värt att lyssna på !!!!


bosse, mats, maja, toralf, theresia

Man märker i serien, hur mycket Pär Johansson
betyder för alla deltagare. Som ”Bosse” när han sitter
och pratar med Toralf inför den spännande
New York resan:
Det är Pär Johansson som gjort det här”.
Det är han som gjort det möjligt (såklart med hjälp
av många andra) Så imponerande!

Pär själv säger i serien….

Jag tycker så här ja. Vi har 2 ledord på vår hudikteater.
Ett:
att man ska göra det man är bra på.
Två: är passion.
Får man göra det man är bra på, så infinner sig förmodligen
passionen och det är vårt arbetssätt
.
Att hjälpa en person, är
inte att tycka synd om nån, det handlar om att repektera nån.
Man måste ha en ömsesidig respekt”.

Igår när jag satt och såg 3:e programmet på SVT så kände
jag hur en enorm värme spred sig i kroppen. Jag kände en
sån beundran över både Pär och alla som var med.

Deltagarna  i Glada hudik…..

…eller ska jag kanske säga de utvecklingsstörda. För det
är ju det de är, precis som vår lille Max, men med lite olika
diagnoser. När Max föddes, så hade jag väldigt svårt att säga
att han hade en utvecklingsstörning. Det gick bra att säga att
han hade Downs Syndrom, eller gärna förkortningen DS, som
lät ännu bättre, eller så vända på utvecklingstörning och säga
han har en störning i utvecklingen”, för det lät inte lika
negativt, tyckte jag.

För då kändes det negativt. Han skulle inte bli som alla andra
och det var jobbigt i början. Då kanske mest för att vi var
orolig för honoms skull, hur skulle framtiden bli, hur skulle han
klara sig, skulle han få kompisar osv….

Idag har jag inga problem med att säga att Max har en
utvecklingsstörning. Jag är glad att samhället idag är
mera öppet och accepterande, än det varit tidigare.
Nu är ju inte Max så gammal än, men vi har aldrig
mött något negativt alls. Visst kommer väl alltid oron
finnas för framtiden, men det kan jag släppa idag och
fokusera, på där vi är idag.


Toralf som Elvis i Glada Hudik teatern

Det kändes dock jobbigt att se Toralf i senaste programmet
och jag blev väldigt ledsen för hans skull, då man fick se,
då han var på hockeymatch och någon i publiken sa till
honom:
man hejar bara på brynäs om man är mongo”.
Det syntes hur ledsen han blev, även om han säger
att ” jag lyssnar inte” , ”man ska inte lyssna”.
han tycker väl att han är cool, då han säger så, men
det är han ju inte
”.

Det känns i hjärtat mitt och det känns förstås obegripligt
att man som människa kan säga så till en annan. Men
tyvärr är det ju ju så. Det är ett tufft samhälle, trots att
det blivit mycket bättre.

Toralf säger efter hockymatchen:
De sa att vi var mongo och cp och så. Varför har han
rätt att säga så, för? Ingen kommer nån vart genom att
hacka på varannn och reta varann. Man ska älskar varann
som man är, tycker jag. Jag är så trött på allt folk som hackas
och restas och som håller på. Nu har jag fått nog och tänker att
nu lyssnar jag inge mer
”.

Många kloka ord. Sedan var det underbart att just Brynäs
gjorde mål och Toralf fick ställa sig upp och vifta med
flaggan. En liten lååååång näsa åt killen med kommentaren =))

Träna till normalisering….

Jag tycker det var så bra, det Pär Johannson sa oxå:

På 90 talet var det modernt att utvecklingstörda skulle
tränas på allt, för att bli så normal som möjligt. Det tycker
jag är konstigt. För jag tycker det är konstigt att en onormal
kan bli normal.

 En av aktiviteterna vi gjorde var att de skulle åka på kurs.
och en av kurserna, var att man skulle lära sig knyta skorna.
Då sitter hela gänget i ett rum, med låtsas röda bygelskor,
där sitter man och försöker knyta, och jag sitter och dricker
kaffe och tycker att det här är pedagogik, det här är sverige
och så här utvecklar man utvecklingsstörda.
Men efter 3 gånger, tänkte jag, vad håller vi på med egentligen?
Gången efter kom jag tillbaka och frågade den som höll i kursen
”hur länge har de gått?” Då visade det sig, att den som hade gått
längst, hade gått i 8 år !! Så vi slutade med den här kursen, och så
for jag och köpte kardborreband till alla.

Då säger en kille:
äntligen, kan jag knyta mina skor själv nu?
Ja” svarade jag…”på ditt vis”.
Men gud va skönt” sa då killen =)))

Jag tror det här är väldigt viktigt.
Men det är oerhört svårt som förälder att oxå hitta en
balansgång här. Vi vill inte heller träna Max, för att han ska
normaliseras. Utan han är ju Max och ska absolut få vara Max.
Men däremot vill man ju absolut hjälpa honom lite extra med
det som han har svårt med, för att just kunna hänga med och
få lite bättre förutsättningar i framtiden.

Just med talet och språket, känns som viktig träning. För det
är ju något som man måste träna, då det inte finns där naturligt
som hos normala barn. För att kunna ha en bra kommunikation
och göra sig förstådd, känns otroligt viktigt för oss som
föräldrar. Men vi försöker göra denna träning, så rolig och
så inspirerande som möjligt för Max, så han inte ska känna att
vi just bara tränar, utan det blir en del av leken.

För livet där ute är tufft idag.
Vi vill ju att vårt barn, ska kunna känna sig trygg
och ha en bra självkänsla och självförtroende och
få må bra.


glada hudik gänget

Jag vill avsluta med några kloka ord från serien.
Toralf säger i avsnitt 1:

Jag har utvecklats enormt. Mitt självfötroende är helt grymt.
Very nice, unbelivable, härligt – kan man säga.
Just det här, att inte skämmas för den man är.
Att stå för att jag är Toralf
.”

I nästa avsnitt kommer Toralf att förlova sig med sin tjej.
Han säger verkligen vad han tycker hela tiden och tänk om
man både han en gnutta av hans självfötroende, spontanitet
och kloka ord. You are my hero Toralf!!!

Nu längtar jag till nästa vecka och
få se själva New Yok resan =))
Missade ni detta avsnitt eller vill se alla.
Kolla in denna sida då >>>>>

Något superskoj hände idag…..

…som var väldigt häftigt för Max.
Men det orkar jag inte skriva om idag.
Men det är något väldigt spännande kan jag lova =)

7 svar på “Glada hudik väcker funderingar….

  1. Instämmer helt i det du skriver! Tänk vilken resa de som är äldre med utvecklingsstörning har gjort – vad synen förändrats – och fast de inte fick de förutsättningar som vi kan ge våra barn idag så har de ändå ”hittat sig själva” eller hur man ska säga.
    Då kan jag inte låta bli att leka med tanken på hur det är när våra barn är vuxna, de som vuxit upp i en värld där vi, sen vi fick vår DS-kille för drygt 1 1/2 år sedan, redan sett 5 dokumentärer om DS + Glada Hudik + Ica-reklamen på TV!!! De syns nu!!! Får synas och vill synas!!!

  2. Pingback: Vilken toppenbörjan på dagen…. « Ett nytt liv…..

  3. Läste din blogg och jag kan bara instämma med allt du skriver. Vi har två killar som är ”normala” enligt den korkade normen man har satt upp, vad är skillnaden på ”normal” och ”onormal” idag?
    Men vad Glada Hudik Teatern och Pär J har gjort utan att veta om det kanske är att öppna upp ögonen på oss som inte har daglig kontakt med ”onormala” människor och gett hela vår familj en extra dimension i vårt sätt att vara och förstå andra männikskor. Toralf, Bosse och alla i gänget visar upp sidor som vi alla har, glädje, sårbarhet, spontanitet, kärlek etc etc och det är gemensamt för alla människor oavsett om man är ”normal” eller ”onormal”, och när Toralf ”skanderar” ”Ove, Ove Ove Mohlin” på sitt underbara sätt, ja då smälte hela familjen som vax och det tror jag Ove gjorde också.
    Vi önskar er all lycka med Max, en liten underbar parvell som det ser ut!
    Anders med familj

  4. Hej Anders!
    Så trevligt att du skrev några rader. Ja, jag tror just,
    det att ”vanligt” folk får en inblick, är ju toppen.
    Det var roligt att läsa att ni oxå gillar dokumentären
    och att det har väckt tankar hos er….och kan avslutningvis
    bara meddela att Max är en superunderbar liten parvell :)

  5. Ja, jag kan inte annat än att instämma i det du skrivit! :) De är så himla underbara och de tar sig rakt in i själen, hela glada hudik teatern.
    Jag har en lillasyster med funktionsnedsättning och jag har levt i den här världen i 21 år nu. Och självklart gör det en ännu gladare att få se den kärlek som glada hudik teatern delar med sig. Underbart! :)

Lämna ett svar till ettnyttliv Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.