Känsligt för mammahjärtat…

 

Vid mellis förra dan sitter sitter jag
och Max storasyster och pratar om
hur vi är släkt med alla.

Vi kommer fram till att jag kan ju bara bli
faster till alla syskonbarnen, eftersom jag
har 3 bröder och ingen syster, så kan jag
inte bli moster.
Fanny säger då:
få se….vad blir jag till Max barn
jag kommer alltså bli faster eftersom Max är kille?”

”…mmm säger jag….. om nu Max får några barn” säger jag.
Jag får direkt en klump i halsen när jag tänker på det.

Barn med Downs  Syndrom och speciellt pojkar
har svårt att få egna barn. Det är något som jag tycker
är ganska jobbigt att prata om. Tanken att vi nog inte
kommer få några barnbarn av Max känns väldigt jobbigt.
Det känns jobbigt att Max kanske inte får bli en pappa.

Det är nog just den grejen, som känns jobbig för mig,
allt det annat som har med Max Downs syndrom,
känns som en baggis.

Vi fortsätter prata….

…jag förklarar för Fanny att tyvärr,
så är fallet. Fanny säger då:
”…men jag vill ju oxå bli faster eller moster
och så tittar hon på mig.

Åh, smärtan och sorgen som infinner sig i
bröstet nu är så tung. Jag får stålsätta mig
för att inte börja gråta.

Ni får skaffa ett barn till så jag få en till
bror eller syster, för jag vill oxå bli faster
eller moster” säger Fanny till mig.

Orden ekar i huvudet….

Då får jag otroligt dåligt samvete.
Det är kanske det vi borde göra? Så att Fanny får
ett till syskon och att Max få ett syskon, så han
får fler runt omkring sig, då han växer upp?

Hade jag inte varit sjuk, så hade jag nog inte
tvekat att skaffa ett barn till tätt. Men nu är jag
sjuk och jag vet inte hur framtiden ser ut.

Det är mer lättsamt nu, när Max är 4 år och är
väldigt självgående. Men fy vad jag mår dåligt
inombords, då jag funderar över detta. Är vi
bara själviska som tycker det räcker med 2 barn
och är det egoistiskt, med tanke på att våra barn
skulle få det bättre med ett syskon till?

Jag som verkligen älskar min familj och
mina barn och vet att de är de som ger mig
min energi och inspiration, när det är som
tyngst och då jag mår som pissigast, skulle
vi borda skaffa en knodd till?

Men ett barn till kräver ju
oxå att man orkar…..man måste ju
känna att man klarar och orkar ta hand om
det på bästa sätt, annars blir det ju inte bra.
Orkar jag det?

Jag tycker det här skitjobbiga
tankar just nu, som hela tiden
ploppar upp i tanken.

Men egentligen är jag väldigt nöjd som vi har
det. Vi har det bra och jag tror att barnen kommer
att ha det bra då de växer upp.

Men Fannys ord bara ekar i mitt huvud
och många tårar har kommit.
Tanken på att Max kanske inte kan får några
barn eller att Fanny kanske inte får några
syskonbarn, det känns i mammahjärtat
mitt.

14 reaktioner på ”Känsligt för mammahjärtat…

  1. Det första som slog mig på BB då jag fick reda på att M hade Downs var att hon inte kommer att få egna barn. Vilken sorg. Och sedan kom jag på att jag aldrig någonsin tänkt så om storebror. Men vad vet jag om någons framtid?

    Det fanns en tid då jag verkligen ville ha ett barn till – tätt inpå M. För att det skulle vara bra för hennes utveckling och att det kunde bli ett fint stöd när de blir vuxna. Men den tanken har jag slagit ur hågen. Det viktigaste är att vi orkar med hela familjen, här och nu.

    Men visst är det svåra svåra frågor och du är ärlig som delar med dig av dem. Kram!

    • Japp, jag hade exakt samma känsla på BB och under tiden vi spenderade på sjukhuset, vi måste skaffa ett syskon till. Sedan har även jag slagit det ur hågen, tills nu, när man börjar prata om saker som gör det verkligt igen och just då storasyster säger sånt här, då inser man hur läget är och det blir skitjobbigt. Det är ju inte bara vi, utan även henne att ta hänsyn till.

  2. Du är så underbar som kan dela med dig så öppenhjärtligt och ärligt av dina känslor och tankar! Jag kan förstå hur du känner och tänker. Samtidigt som ni har det bra och barnen börjar bli självgående så finns en liiiten längtan och önskan om ett till syskon/ barn. Å andra sidan finns det aldrig nån garanti för att NÅN av barnen kan få/ vill ha barn när den dagen kommer. Jag med hela min skock kan ju tänkas ha turen att få många barnbarn- vilket jag givetvis hoppas på- men man vet aldrig, hux flux vill dom inte, kan dom inte, har dom inte tid, hittar dom inte rätt partner…. Grubbla dig inte grå utan känn efter hur din kropp mår och om du skulle orka med. Svaret kommer till dig :-) KRAM

    • jo, jag vet att det är inga garantier ;)
      …..jag antar att det är grubbligt just nu,
      då Fanny säger så.
      Jag är så otroligt glad att jag har fått mina 2 barn,
      för jag lider så med dem som inte kan få barn överhuvudtaget.
      Då är vi lyckligt lottade!

  3. Ja, visst kniper det om hjärtat då sådana tankar dyker upp, liksom andra tankar ibland. Å jag som hellre vill vara mormor än farmor… det låter ju mycket mysigare ;) (säger jag nog för att jag själv har haft en närmare kontakt med min mormor och mina barn har en närmare kontakt med sin mormor). MEN ett till barn innebär ju inga garantier på att man får bli mormor ;) Jag skickar dig massor av kramar så här…. och vill bara bekräfta dina tankar. Jag förstår dem….

    KRAM Annica

    • Tack för alla kramar!
      Jo, visst är det så. Man vill ju sina barn det absolut bästa
      och det är jobbigt med sådant man inte kan rå på och
      påverka. Jag vill bara att de får ett bra liv och många
      nära och kära omkring sig. Man tänker på då inte vi
      finns längre, du vet……

      Det är ju inga garantier med ett barn till, jag vet.
      Det är nog mycket som påverkar mig just nu. Den
      biologiska klockan tickar ;) Jag har pratat mycket
      bebisar nu med folk och nyss hållt i ett litet underverk
      med lite extra i bagaget. Bara en sån sak tillsammans med
      Fannys prat, gjorde att bringaren rann över och att det blev
      jobbigt.

  4. Hej! Om jag får vara brutalt ärlig som fixar rent generelt sätt dom med downs syndrom att ha barn. Då dom själva alltid är barn till viss del.

    Dom flesta med downs syndrom hammnar på måttlig utvecklingstörning vilket innebär att dom behöver hjälp med det mesta i sin vardag.

    Finns dom få med downsyndrom som får en lätt utvecklinstörning och dom kan kanske kanske klara ett barn med hjälp och stöd.

    Men rent generelt när det gäller dom med utvecklingstörning så fixar dom inte att ta hand om ett barn om det inte är så att dom har en väldigt lindrig utvecklinstörning som kanske bara syns i skolan när det gäller inlärning av vissa ämen. Men dom är välidgt få dom med utvecklingstörning som inte har betytande svårigheter i vardagen.

    Nu känner jag mig väldigt oskännslig här men tyvär ser ju sanningen ut på det här sättet

    • Jodå, visst vet jag att det kan vara svårt för personer
      med Downs Syndrom att sköta om och klarar
      av att ha egna barn på grund av sin utvecklingsstörning.
      Visst är det så.

      Men det är ju inte det som jag skriver om här
      riktigt. Min sorg, är just det, att jag räknar med
      att Max inte kommer få egna barn och sorgen
      över att inte få barnbarn via honom och även
      sorgen över, då han själv kommer i det stadium
      att han själv kanske har längtan efter barn.

      Därför oxå mina funderingar om vi som föräldrar
      skulle ha haft fler barn och fler syskon, så att
      Max får fler runt omkring sig. Det är det som
      jag skrivit om, inte huvuvida personer med
      Downs syndrom klarar av att ha egna barn.

  5. Jag tror att det var nästan min första fråga på bb när vi hade fått Jakob, kan han få barn???

    Jag har väl ända sedan vi fick Rasmus tänkt att det här var ju vad livet gick ut på!! Att få barn. Och så tänker jag att hjälp, jag har ju börjar så sent, jag skulle nog egentligen vilja ha många barn, men dels är man ju två om det och sen blir jag 39 senare i år och man ska ju orka, kunna , ha tid att ta hand om dem också. Men jag vet att jag kommer inte att göra något för att det inte ska bli fler syskon… Den fundering jag brottas med är att om jag hade fått förmånen att bli gravid igen, skulle jag göra fostervattensprov då? Och om jag väntade ett till barn med downs syndrom eller något annat… Jag har ju förstått att även om det barn man får inte är ”fullt friskt eller normalt” så älskar man ju det självklart MEST av allt i hela världen ändå.

    Jag förstår dina tankar och funderingar och känner mig delvis skyldig till dem… kan inte låta bli att hoppas på ett syskon till båda våra ds-barn. ;)

    • Jo, livet får verkligen mening, då man får barn.
      Känner precis som du, men sedan måste man ju, som du säger
      oxå tänka på barnen. Man kan ju inte bara producera barn och sedan
      inte klara av att ta hand om dem. Då är det nog bättre njuta till fullo
      av sina, man redan har och verkligen skämma bort dem med kärlek
      och tid.

      Personligen tror jag inte att jag skulle göra fostervattenprov,
      speciellt nu, när man har en med lite extra. Vi hade inte ens en
      tanke på att göra det med Max och känner nog samma än idag.
      Jag skulle nog aldrig hur som helst kunna välja bort det.
      Men det är hur jag sponant tänker just nu.

      Ja, din lille prins, har nu verkligen påverat mig ;)
      Han kändes exakt som Max, då jag höll honom i famnen.
      Mmmmm…..härligt känslor!
      Så de är klart man börjar fundera och speciellt då man
      börjar bli ”gammal” ;) Men för oss, i vår familj, tror jag det
      kanske räcker med att just skämma bort de två underbara
      vi har, då jag inte vet hur min framtid ser ut. Men jag kommer
      forsätta längta, men då är det tur, att det finna andra at låna
      och snusa på ;)

Lämna gärna en kommentar:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.