Ja, nu är det skarpt läge.
Max påstående bekräftade det
som jag vet, men gärna förtränger ;)

”…mamma har du oxå en bebis i magen?”

…ja den käftsmällen satt som fint ;)
Det är ju något som man INTE vill höra,
då man inte kan skylla på den orsaken.

Alldeles för många kilon…

Men han har fullkompligt rätt,
oj vad kilona har dragit iväg i
höst/vinter. Pust, stön!

Jag tänker faktiskt skylla lite på vår enormt
lååånga sjukdomsperiod, som tog på krafter,
humör och ork. För jag har tröstätit mycket, tyvärr!!
Både att allt gott känns ju som en tröst då det går tungt. 
Jag är ett hopplöst fall på godis. Det är ju så gott!!!
Men även många sömnlösa  nätter med Max och min
värk blev sämre, och då måste jag äta för att inte må
illa av medicin och så slänger man i sig en macka eller två.

Så förstås sitter ju allt gott man stoppat i sig, 
kvar på mig. När jag sedan har svårt att röra på
mig ordentligt, så går det ju inte lättare.

Har nu de 2 1/2 veckorna som Max har varit
frisk :)) ….kommit mig ut på promenader igen.
Men fy så frustrerade det är då knoppen vill något
helt annat än vad min (fibro) kropp vill.
För kroppen börjar ganska snart signalera genom
att börja domna i ben, armar och runt läppar och
får mjölksyra och värken ökar.

Så trist, då man själv har varit en sån person som
älskat dra på sig löpardojorna och springa och
riktigt ta ut sig till max, till att nu knappt fixa gå en
kilometer :(

Stor sorg….

Det är absolut min största sorg med min sjukdom,
att förlora förmågan att röra på sig ordentligt.
Idag började till och med tårarna trilla på min
promenad. För att vid varje promenad, så startar
jag ändå med ett glatt humör och känner alltid den där
förhoppningen, att kanske idag, går det bättre. Kanske
jag idag kan komma över en spärr och kunna komma,
om än, bara lite längre. Men så var ju inte fallet.

Mycket kan ju sätta käppar i hjulen för mig,
kan ha besvärligt under fötterna, i höfter eller knän,
yrsel, värk/smärta, eller orkeslöshet, som vissa dagar
begränsar mig att gå promenad, men det som ALLTID
begränsar mig mest är som det även var idag ….

…då jag jag känner hur de smygande stickningarna
börjar i fötter och uppför benen för att snart
kännas helt bortdomnade och så kommer det upp
i armarna och för att sedan ta sig till läpparna och
då det kommit upp till läpparna, då vet jag att jag
ska vara på hemmaplan redan, för att inte råka ut
för värsta bakslaget.

Så jättetrist, jättetrist….speciellt med TANKE
på vad då Max sa ;) Hade ju varit mumma att
ha lite sprutt i kroppen och kunnat kämpa bort
en bebismage :))

Max har ju dock lösningen….

Jodå, Max har ju dock lösningen på
mitt prolem, så det är ju luuungt ;)
För lite skoj var det när jag sa
till Max:
”… jag har ingen bebis i magen, utan
jag har nog stor mage för att jag har ätit
en massa gott”
Då säger Max:
”….men gå bara och bajsa” :)

Ja, tänk om det hade varit
sååå lätt att ordna upp det ;))