Skoterhelg…..

 

Vilken skoterhelg det blev för Max och
storasyster i helgen!! Antagligen oxå kanske
den sista helgen det går att köra skoter,
om blidvädret fortsätter. Idag + 10 grader.

Skoter….

Både lördag & söndag har de fått fara ut med farmor
och farfar och skotern. Ni ska ju tro hur lycklig Max
har varit ;)

Först var väl planen bara lördag, men så stannade
storasyrran och sov hos farmor och farfar och ringde
hem idag på förmiddag och frågade om Max ville
åka skoter igen.

Max blev sååå glad att han gjorde jättehopp i köket.
Han jättehopp består i att han böjer knäna, så han typ
går ner helt  med rumpan i golvet och sedan hoppar han
upp och lyfter någon centimeter över golvet ;)

Förväntansfull….

Här står Max förväntansfull och väntar på
att skotern ska dyka upp…..

  
titt-ut


skoterpulkan de får åka i

Ja, ni ser ju ekipaget åker utan snö, så snart är det nog
dax parkera undan skotern för denna vinter.

Geggigt värre…..

Ute hos oss tinar det mer och mer och usch vilken
sörja som tittar fram. Geggigt värre så det är inte kul
vara ute….

Så geggigt på tomten och snön så porös att man
far igenom, då är det inte så kul vara ute och heta
Max.

Men den stora stenen har tinat fram på gården
så den var rolig klättra upp på idag för Max.
Har var väldigt noga med att jag skulle ta kort
på honom där…..

    

…så då är det väl bäst jag lägger in dem med ;)

Fibromyalgi & utförsäkring…..

 

Jag har ju skrivit ganska mycket om hur det
är att leva med Fibromyalgi här på bloggen.
Så istället för att repetera, så finns några
tidigare inlägg att läsa om man vill:

Fibromyalgi när den är som värst” (jan 2010) Läs här >>
”Fibromylagi” (
jan 2010) Läs här >>
”Fibron taskig idag” (
feb 2010) Läs här >>
”En dag med tankar” (
juni 2010) Läs här >>
”Bakslaget” (
juli 2010) Läs här >>
”Trsia efterdyningar” (
okt 2010) Läs här >>
”Vad är väl en bal på slottet” (
okt 2010) Läs här >>
”Farbror dokton triggade igång” (
nov 2010) Läs här >>
”Bakslag & nostalgitripp” (
mars 2011) Läs här >>

 

När jag skriver ”att leva med Fibromylagi
så börjar det faktiskt kännas så nu, att jag har
ett liv med Fibromyalgi. Tidigare har jag nog
hoppats, trott och haft önsketänkande att det
bara skulle vara temporärt.

Men nu när jag har levt med Fibro i 9 år, så
är det ju många år av mitt liv och många fler
lär det bli.

Utförsäkring…..

Just nu har jag mycket blandade känslor inom
mig. Jag var ju en av dem som riskerade att bli
utförsäkrad här i slutet av april och det har varit
jobbigt psykisk att i flera månader grubbla över
detta.

Jag hade ju möjlighet att göra en ny ansökan om
sjukersättning och det gjorde jag. Men jag förstod
ju att det skulle bli tufft att få igenom denna, då man
läst om alla som nekats. Men eftersom jag inte klarar
av att arbeta och får bakslag av att bara fara iväg
någonstans, så gjorde jag förstås en ny ansökan.

Jag skrev en utförlig ansökan där jag beskrev ordentligt
hur begränsad jag är och min läkare skrev ett läkarintyg.

Sedan fick jag ett första besked att FK övervägde att avslå
min ansökan innan något beslut hade tagits och jag hade
möjlighet att lämna synpunkter på detta innan beslutet togs.

Personlig kontakt…..

Jag tog då kontakt med min handläggare på FK
per telefon och frågade vad som var oklart. Då
var tydligen det medicinska underlaget för dåligt.
Jag tyckte det lät konstigt för min läkare hade skrivit
ett jättebra intyg.


bild från nätet

Sedan sa handläggaren något som gjorde att jag
helt tappade fattningen:

fibromyalgi det är ju något som kommer gå över,
något som planar ut med tiden och att du förväntas
bli bättre”.  

Då kan jag meddela att jag blev så paff.
Jag frågade förstås var hon hade fått den info från
och hon sa att: ”ja men det är väl så?” till mig frågande.

Sedan kom jag inte riktigt ihåg konversationen i detalj,
men jag informerade henne om Fibromyalgi som är så
olika från person till person, det går ju inte dra alla över
en kam. Det kändes skrämmande att de har en sån bild
framför sig och att det ska gälla alla.
Jag sa att jag förstår att de inte har resurser till att träffa
alla personligt, men jag sa att jag tyckte det kändes hemskt,
att de kan sitta och fatta beslut över en persons liv, utan att ha
haft en personlig kontakt.

Så jag sa att även om jag hade skrivit ett väldigt utförligt intyg
där jag beskrivit min sjukdom och hur den påverkar mig
i detalj, så sa jag att jag kan ju beskriva hur min vardag
ser ut här hemma, nu per telefon.  

Så jag beskrev och berättade. Det brast även några gånger och jag grät öppet då jag försökte berätta hur begränsad jag egentligen är här hemma. Då kroppen är som en bromskloss som inte orkar något. Den kroniska smärtan och värken som alltid finns där och det värsta, att jag får sånna bakslag och mår piss så fort jag varit iväg på något och ligger med yrsel och illamående hela natten.

Det blir oftast så laddat, då jag pratar om det, eftersom jag sällan gör det. Jag försöker att inte kroppen ska få bestämma här hemma (även om den gör det) men jag vill inte ha fokus på det och det gör att då jag verkligen pratar om hur det verkligen är, då kommer även alla känslor fram.

Så jag hörde efteråt att hon var ganska ”tagen” av min berättelse
och jag förstod att hon nu förstod hur jag har det. Hon hade inte
uppfattat det med min text. Så den personliga kontakten är ju
verkligen viktig. Det måste ju vara svårt ta ett beslut om en
annans liv, bara genom att läsa ett papper.  

Vi avslutade det samtalet med att jag skulle komplettera än
en gång, med att jag fortfarande vill ha sjukersättning innan
beslutet tas.

Samtal med läkaren…..

Sedan pratade jag med min läkare och sa att min
handläggare inte hade tyckt att det medicinska underlaget
hade varit tillräckligt. Så efter några dar ringer min läkare
upp till mig och säger att han har pratat med handläggaren
per telefon.

Han sa att allt som hon tyckte ”inte hade varit tillräckligt
i intyget, hade han påvisat att han hade redan skrivit och
intygat. Så han hade ju skrivit allt.

Känsloladdat samtal…..

Sedan efter någon vecka så ringer min handläggare.
Hon säger att hon pratat med både min läkare på
telefon och med deras egen specialist.
Hon säger:

”…. jag tänkte meddela dig att jag kommer inte att
utförsäkra dig, du kommer
få fortsatt sjukersättning,
så jag ville ringa och meddela dig
så du inte behöver
grubbla något mer på det och att du kan
släppa det här
nu. Du kommer få beslutet på papper snart,
men jag ville
ringa och berätta det för dig
”.

Ja, oj, ni ska ju tro vilken lättnad som flög in i mig.
Än en gång grät jag, men denna gång av en otrolig
lättnad. Hade hon inte bara varit i telefonluren, hade
hon nog fått en bamsekram av stora mått.

Blandande känslor…..

När sedan beslutet kom med posten och jag satt där
med pappret som beslutar att jag fått sjukersättning
tills vidare. Så är det förstås blandade känslor.

Jag är lättad, glad och känner en trygghet. Jag kan
släppa oron, ångesten över att inte veta. Jag kommer inte
behöva bli sämre under 3 månader och behöva gå via
arbetsförmedlingen, som jag vet inte skulle funka, för att
sedan komma tillbaka till FK för att söka sjukersättning på nytt.
   
Men det känns också tråkigt att jag inte kan jobba,
att jag åter får det bekräftat och konstaterat. Dessutom sköljde
en våg av orättvisa över mig. Orättvisa jänte emot alla andra
som utförsäkras. När man läser om cancersjuka som inte får
sjukersättning. Jag tycker att allt är så fel.  Det är ju hela detta
SYSTEM som är snett, så jävla snett. Jag hoppas verkligen att
det är på gång en förändring.

För mig känns det som en trygghet och ett ro,
att ha fått fortsatt sjukersättning. Hade jag blivit
utförsäkrad, vet jag inte hur det skulle ha gått med
häslan, ekonomin, familjen och vardagen.

Vemodigt…..

Min anställning som distriktsarbetsterapeut inom
landstinget, kommer dock nu att avslutas. Det var
väntat. Jag tycker de har hållit i mig länge och jag
förstår att jag nu måste säga ”hejdå” till min tjänst.

Det känns väldigt vemodigt i hjärtat. För jag älskade
verkligen mitt jobb. Så omväxlande och roligt och
ingen dag, var den andra lik och att varje dag komma
hem med känslan att man har hjälpt någon, kändes
underbart. Men jag är glad att jag hann med att jobba
ganska många år innan jag insjuknande och får ha det
med mig i minnet.

Nu får jag se framåt….

Nu kan jag lägga dessa handlingar i en mapp och
slippa fundera över detta. Nu ska jag fortsätta att
ta en dag i taget och se vad dagarna erbjuder. Jag
ska fortsätta med min filosofi att inte låta kroppen
styra mig helt. Utan fokusera på allt det positiva som
man ändå kan hitta varje dag.

Bara det faktum att vintern snart är bakom oss och
att våren och sommaren snart är här. Åh, vad jag
ska njuta. Åh, bara den tanken ger en skön
känsla inombords!

Barbapapa…

 

När vi var och firade Downs syndrom dagen
i Luleå då Max fyllde 4 år, så fick han ju en present
av alla där.

Barbapappa och hans familj…..

Det blev en nostaligtripp tillbaka i tiden, då Max
fick en jättefin present med Barbapapa och hela den
stora familjen, i form av böcker och ett utvikbart
hus……

 

…det utvikbara huset är gjort i kraftig kartong och
känns väldigt hållbart. På utsidan ser man fönster och
i vilka rum de bor och på insidan, inne i deras rum…

Varje liten figur är som en bok och går att
öppna och läsa om just den ”barbisen” ;) …

…så Max gillar att läsa allihopa, gång på gång…

Göra som koja…..

Max satt den i morse under sitt bord i köket
och då blev det ju en koja med tak :)

Nostalgi tripp…..

Jag kommer ihåg själv då man såg på
Barbapapa då man var liten…..

 …..och jag kommer ihåg att
jag tyckte mycket om dem
och att det var roligt att de
kunde forma om kroppen
till vad de ville, samt att de
hade olika egenskaper och
tyckte om olika saker.

De påminner lite om Babblarna
tycker jag, med olika färger
och egenskaper och ett
pedagogiskt tänkande.

 Jag kommer faktiskt ihåg att
jag gillade Barbaskön bäst då,
att den den svarta lurviga saken
var min favorit,  som gillar att måla. Kanske var det just för att han gjorde sånna saker och att jag själv gillar att pyssla. Jag vet inte ;)

Men konstigt…..

Däremot är det ju jättekonstigt, att det inte går att få
tag i en DVD med Barbapapa och familjen. Jag har sökt
och det finns inte. Bara alla andra inredningsprylar och
kläder och allt från snuttfiltar till muggar. Men inga filmer??
Har man tur kanske man hittar någon begagnad och då är
det VHS, som man inte har kvar. Så det kändes lite synd,
för jag tror att filmerna skulle gå hem hos Max.

Avslutar med en fin bild, med lite kärlek.
Trevlig helg på er allihopa!

4 års kontroll…

 

Idag var det dags för 4 års kontroll på BVC.
Jag har fortfrande svårt att fatta att Max verkligen
är 4 år. Var tog dessa 4 år vägen. Trots att det hela
tiden händer mycket kring Max, så tycker jag ändå
inte att det har gått 4 år!

Väntrummet…..

Alltid skoj med väntrummet innan besöket.
Här hade de uppdaterat med lite leksaker sedan
sist och mamsen blev bjuden på kaffe, chokladbollar
och pepparkakor av Max……..=)

…de hade även en stor traktor och en lastbil
som var skoj.

På 4 års kontrollen…..

Sköterskan hade lyssnat på oss ute i väntrummet
då vi surrade sinsemellan och hörde ju hur mycket
Max pratar nu. Det var ju tur, för inne hos henne blev
han som mussla ;)

Vid 4 år så testar man normalt syn och hörsel. Men det
hoppade vi över med Max, eftersom han går årligen
på dessa kontroller ändå.
Sedan blev det vikt och längd och han var 91,5 cm lång
och vägde 15,6 kg. Enligt BVC jornalen så ligger han ju
förstås under den kurvan. Men det finns en speciell  
tillväxtkurvan för barn med Downs syndrom och att
i den följer han sin kurva.  länk till den finns här >>

Sedan skulle han rita. Först var det en kryss han
skulle göra på pappret, men det blev lite annars.
Men sedan briljerade han och gjorde en huvudfoting ;)

Sedan fick han titta på lite bilder och säga vad det
var på bilderna och det gick ju bra. Visade sköterskan
hur man tecknade dem. Sedan blev det mera att prata
om hur det går för Max i talet och hur allt fungerar runt
omkring Max med habilitering, dagis och så. Det blir
ju som en lite kortare variant av 4 års kontroll då han
är knuten till habben och går på alla sina kontroller.

Magen & allergi……

Vi pratade lite om Max mage som det är något fel med,
men där ska vi prata med vår läkare på barnmottagningen
till veckan, så det fördjupa vi oss inte i så mycket idag.

Däremot såg hon ju att Max hade sina utslag kring
munnen. Det har på senste tiden velat blossa upp
runt munnen då och då för Max ibland och jag har
försökt tänka till vad det kan vara som han har ätit.
För jag misstänkte att det kanske är något han reagerar
på och det trodde även BVC sköterskan.

Hon fråga om han äter sylt på dagis ofta. Så jag sa
att det gör de antagligen till gröten på mornarna.
Tydligen kan man kolla om de då har sylt med citronsyra
i, för det kan ge sånna utslag och att det varit flera andra
som fått det så. Så får väl kolla det. Men det kan ju vara
annat oxå. Så vi får väl försöka vara extra uppmärksamma
på det.

Hon tipsa…..

Hon tyckte vi kunde försöka träna mera att balansera
på en planka. Viktigt trän att gå med ena foten framför den
andra för balansen. Att inte har för bred planka, utan så att
han måste sätta foten framför den andra. Sedan tyckte hon
att vi kunde träna finmotoriken mera med att trä stora pärlor
och att lägga pärlbrickor med stora pärlor. Så måste nog
införskaffa detta, då jag inte har kvar sedan Fanny var liten.

Hon tyckte att vi skulle vara noga med att nu låta Max
klä av och på sig själv och bara ge honom handräckning
om det absolut inte går. Att låta honom ta den tid han behöver.
Det gör vi ju redan och jag har ju tidigare sagt till om det på dagis
att han behöver kanske lite mer tid på sig än andra, men att det
är viktigt att han får träna att göra det själv och att de har tid att
låta honom göra det och finnas där som stöd och göra det som
ett träningsmoment. Det gäller ju även fler saker, där han kanske
behöver lite mer tid till att klara det självständigt.

Sedan rekommenderar hon alla 4 åringar att röra sig mycket
och vara aktiva.