Det är en ”sån där” dag idag
då allting faktiskt känns tungt
och lite jobbigt.

Har varit lite extra risig i min
Fibromyalgi och värken som
ständigt, dygnet runt, nöter på i
kroppen har varit extra påfrestande idag.

Värk….

Molvärken i hela kroppen har legat
över den gräns, som jag själv har som
acceptabel. Jag är ju ganska härdad av
alla dessa år med sjukdomen och har nog
utvecklat en ganska hög smärttröskel, då jag
ändå har värk dygnet runt jämt.

Säkert många som jag möter dagligen,
typ föräldrar på förskola eller dylikt som
aldrig ser att man är sjuk. Även nära och kära,
som nog inte riktigt kan förstå vad som sker i kroppen.
För det går att utåt se ut som vanligt, i alla fall
de stunder som man anstränger sig och då det behövs.
För att sedan kunna stå för sig själv och tårarna rinner
till den jobbiga värken.

Men som idag hann jag bara sätta mig i bilen
på väg hem, efter lämnat Max på förskolan
och jag känner hur slut jag blev av det.
Då kraften bara som rinner av en och man blir
blytung i kroppen, benen, armarna och läpparna börjar domna.
Får mjölksyra i armarna bara av att ta av mig alla kläder hemma.
Värken molar på gräsligt i kroppen. Speciellt över revbenen, som
man inte ens vill nudda, för de är så ömma. Det första man gör
när man kommer hem är att slänga av sig BH:n för att den trycker
för hårt. Sätter sig och väntar att domningarna ska börja släppa.

Den där intensiva värken som idag har förflyttat sig
mellan ett knä, ryggslutet och ena höften har varit intensiv.
det är som om någon stoppar in ett verktyg och vrider runt,
så det strålar iväg som ilningar i nerverna. Inte skönt.

Molvärken som känns som när man ligger där
med 39 graders feber i en influensa.

.

Man blir lite deppig….

Just nu när vi genomgått maginfluensa
och förkylning på det och allt går lite extra
tungt, så känner jag att jag blir lite deppig efteråt,
då man börjar blir frisk och kry igen (!)

För det är då det slår mig som hårdast
”…att just det, värken fortsätter för mig,
alla symtom med fibromyalgin försvinner inte nu
med det andra, som det gör för alla andra” …det är
faktiskt riktigt tungt och man blir lite deppig.

Men det tycker jag att man måste få vara ibland,
deppig alltså, då man har en sån här kronisk sjukdom.
Man måste nog ladda ur ibland för att sedan kunna
fokusera på allt bra igen. Tror även det är viktigt att man
berätta hur man mår, som jag gör nu. För som vanligt,
då jag skriver om min fibromyalgi, är det inte för att söka
medlidande och att alla ska tycka synd om mig, utan mer för att
visa hur det är att leva med det.

Avleda värk & ont…..

För att inte gräva ner sig sånna här dagar,
försöker jag verkligen fokusera på annat.
Helst ska jag göra något som inte är betungande,
men ändå inte helst ligga still, för då tar värken över
något så gräsligt, så då går det som inte ligga.

Så jag småpysslade lite vid köksbänken
ett tag, men till och med idag, var det för jobbigt.
Fick sån yrsel, mådde illa, så jag trodde att toastolen
skulle få ett besök, men jag värmde en vetekudde i micron
och segnade ner i soffan och var så toatalt färdig att jag
slocknade, trots värken (!) Så största delen av dagen
spenderade jag så, tills det var dags för hämtning av Max.
Underbara lille hundvalpen Kalle, anpassade sig som
vanligt och joinade mig i soffan ;)

Jag kan alltid leja för hämtning, alltid någon som
är gullig och ställer upp om man är dålig, men jag är
gode envis och vill ogärna att sjukdomen tar över.
Så med väl inplanerad dosering av värkmedicin, så gick
det att hämta Max på förskoan och bara det är en seger
för mig, att vara oberoende.

Barnen avleder….

Det går bättre, sedan barnen kommer hem
med att avleda sjukdomen. Bara sitta och prata
om vad de gjort i soffan och mysa är kanon.
Till och med läxförhör av matteproblem och
förhör inför kommande prov om olika religioner,
gör ju att man kan skjuta det onda i skymundan
ett tag ;)

Man drömmer….

Jag har ju så galet mycket drömmar
och speciellt då jag får den där ”tiden”
att drömma, då man går hemma helt sjukskriven.
Jag önskar bara att man hade haft orken att
kunna genomföra allt man vill.

Innerst inne, vet jag att det nog inte
kommer att bli, innerst inne vet jag att
jag nog får fortsätta drömma. Det är en
sorg i sig och som jag sånna här dagar kan
känna att det är extra tungt att inse.

Men det är nog inte så dumt ändå att drömma.
Man kommer ju långt bara på drömmar, då
ger man ju som, på något sätt inte upp, känns
det som.

Avslutningsvis….

Sånna här dagar är skitjobbiga, både
fysiskt och psykiskt, men jag har genomgått
många, många och vet ju att det kommer bättre
dagar.

Av erfarenhet i min sjukdom så känner
jag nu hur min natt blir. När jag nu blundar
där jag sitter och skriver, går karusellen igång.
Yrsel natt förmodligen, sedan blir det väl otaliga
vändningar i sängen pga ömheten och rent utav
blir det kanske nattvandring om jag har otur.

Men imorgon är en ny dag
och kanske rent utav det blir en dag då jag
fortsätter alla mina drömmar, gör nya planer
och låter mig inspireras av mycket ;)