Vi har gjort en tungt
beslut. Ett jobbigt beslut på
många sätt. Men förhoppningsvis
blir det ändå det rätta i slutändan ♥
Vovven Kalle lämnat oss….
Vår vovve Kalle har nu lämnat oss
och fått åka tillbaka till sin uppfödarfamilj,
efter ett noga övervägt beslut som växt fram
under en lång tid. Inget som vi har stressat
fram. Men vi har inte pratat om det så mycket
utanför familjen innan, eftersom det varit ett
jobbigt & stort beslut, Kalle har ju under 2 1/2
års tid varit en av vår familj.
Tårarna rinner oavbrutet
då jag skriver bara dessa rader ♥
Så jobbigt…..
Kalle åkte iväg söndag
eftermiddag och saknaden
är enorm. Det är så galet tomt
& tyst här hemma….
..en underbar höstbild på Kalle ♥
Jag saknar vårt lilla svarta ulliga får…..
Jag saknar den hoppande förväntansfulla
Kalle, på mornarna, efter jag skickat iväg
Max med Taxin. Den förväntansfulla Kalle
som alltid då var redo för morgonens bus
ute med lite bollar ♥
Jag saknar hans lurviga huvud upp i
mitt knä och saknar känslan att få
borra in fingrarna i den ulliga pälsen.
Jag saknar hans blöta pussar ♥
Jag saknar honom liggande nedanför
trappen, där han alltid väntat då jag varit
på övervåningen ♥
Jag saknar den ivriga Kalle som vid
09-09.30 alltid varit redo för promenad
och som blev helt uppspelt om man sa:
”…vill du gå UT” och betonade just på ”ut”
och hans öron for upp direkt och blev så
lycklig ♥
Jag saknar myskompisen i soffan
och min partner i soffan under sämre
dagar för mig ♥
Jag kommer sakna min
promenadkompis och de bedjande
ögonen då det vankades korv ♥
Jag kommer sakna dammsugaren
under köksbordet vid måltider ♥
Jag saknar min följeslagare till och
med vid toabesök. Han följde mig
överallt ♥
Igår, då barnen var på skolan så saknade
jag honom varje liten minut. Han har varit
en del av alla mina rutiner i snart 3 år ♥
och allt är förknippat med honom och
nu är han inte det längre. Jag har gråtit floder.
Bara att se den tomma platsen där matskålarna
stått :(
Så allt jag har gjort , sedan han for, är
att tittat efter den lilla svarta lurvtussen,
förväntat mig att han skulle komma fram.
Tårarna bara forsar….
Det är många faktorer som inverkat
i vårat beslut och det är något som
vi vänt och vridit på länge, inget
förhastat beslut.
Kalle själv har varit väldigt speciell och det
är främst därför vi tagit beslutet. Han har varit
jättefin och gosig och helt underbar just
familjehund hemma hos oss. Men däremot
har han haft det svårt socialt annars. Otrolig
vaktinstinkt här hemma och har skällt ut alla
som kommer. Han har skällt ut alla vi mött och
trots vi varit ut och gått dagligen med honom,
sedan han kom, så är han fortfarande rädd för bilar
och stegrar sig och vill springa efter dem.
Så han har så svårt socialt och det har blivit så
mycket sämre senaste året. Beror såklart på oss, vi
har ju mest varit hemmavid, då jag är sjuk och han
inte får den där viktiga sociala träningen och då han
varit som han varit, har vi ju valt att han fått vara
hemma oxå.
Så vi har inte kunnat ha med honom
någonstans, han blir så stressad. Så då blir
vi ju låsta hemmavid, eller är i behov av någon
annan att hand om honom, då vi ska någonstans.
Vi har alltid tagit det säkra före det osäkra
och satt honom i bur, då det kommit någon
eller några barn, men har väl antagligen på det
sättet, bara gjort honom osäker och rädd inför
andra. Så vår ovana att ha hund, har nog smittat
av sig på Kalle och han i sin tur blivit osäker.
Barnen har såklart gillat Kalle mycket,
men de har ändå inte haft det där riktiga
hundintresset, utöver det mysiga myspyset.
Så nu, sedan söndag, är han hos sin
uppfödarfamilj, men han har det svårt
socialt och då är de ändå väldigt duktiga
hundmänniskor. Så vi får se hur det blir,
det kan sluta i hundhimlen ♥ men då har
vi då gjort vad vi har kunnat för honom.
Saknar honom något fruktansvärt :(
Så nu är det så galet tomt
här hemma. Fy vilken jobbig
känsla av saknad just nu.
….men ska försöka fokusera på alla
fina stunder vi fått tillsammans och
minnas alla hans fina sidor och allt
som han gett oss under dessa år.
Barnen….
Dottern är såklart lika ledsen
som jag, men hon vill helst inte prata
om det alls, just för att slippa bli ledsen.
Men vi har pratat mycket inför detta och
hon har varit med oss i beslutet.
Max tror jag inte riktigt förstår än
att Kalle inte kommer tillbaka, jag har
försökt förklara, men vi får se om det kommer
någon reaktion längre fram.
Det första han sa i går morse var:
”…jag saknar Kalle” och så tittade
han på platsen där matskålarna har stått
och då var första gången jag började gråta
den dagen och sedan har det bara fortsatt :(
Ja, oerhört saknad men ändå på
ett bra sätt. Tror att detta är bäst för alla
parter i slutändan, även om det är en jobbig
tid vi ska igenom just nu och jag hoppas han
får det bra där han får komma ♥ även om
alternativet blir hundhimlen ♥
Vi ska nu fokusera på att
minnas allt positivt och alla underbara
stunder vi fått tillsammans, här några
videoklipp….
.
.
.
.
.
.
…så ännu har jag inte sörjt
färdigt. Så fort jag tänker på honom
så rinner tårarna. Jag har mycket kvar
att bearbeta, känner jag. Bara nu att ha
skrivit detta inlägg och tittat på bilder
och videos, så är näsdukshögen på
skrivbordet hög och ögonen röd och
svullna.
Älskade lilla Kalle,
du är sååå saknad men
vi behåller dig som ett fint
minne i våra hjärtan för alltid ♥
