Vid mellis förra dan sitter sitter jag
och Max storasyster och pratar om
hur vi är släkt med alla.
Vi kommer fram till att jag kan ju bara bli
faster till alla syskonbarnen, eftersom jag
har 3 bröder och ingen syster, så kan jag
inte bli moster.
Fanny säger då:
” få se….vad blir jag till Max barn…
…jag kommer alltså bli faster eftersom Max är kille?”
”…mmm säger jag….. om nu Max får några barn” säger jag.
Jag får direkt en klump i halsen när jag tänker på det.
Barn med Downs Syndrom och speciellt pojkar
har svårt att få egna barn. Det är något som jag tycker
är ganska jobbigt att prata om. Tanken att vi nog inte
kommer få några barnbarn av Max känns väldigt jobbigt.
Det känns jobbigt att Max kanske inte får bli en pappa.
Det är nog just den grejen, som känns jobbig för mig,
allt det annat som har med Max Downs syndrom,
känns som en baggis.
Vi fortsätter prata….
…jag förklarar för Fanny att tyvärr,
så är fallet. Fanny säger då:
”…men jag vill ju oxå bli faster eller moster”
och så tittar hon på mig.
Åh, smärtan och sorgen som infinner sig i
bröstet nu är så tung. Jag får stålsätta mig
för att inte börja gråta.
”Ni får skaffa ett barn till så jag få en till
bror eller syster, för jag vill oxå bli faster
eller moster” säger Fanny till mig.
Orden ekar i huvudet….
Då får jag otroligt dåligt samvete.
Det är kanske det vi borde göra? Så att Fanny får
ett till syskon och att Max få ett syskon, så han
får fler runt omkring sig, då han växer upp?
Hade jag inte varit sjuk, så hade jag nog inte
tvekat att skaffa ett barn till tätt. Men nu är jag
sjuk och jag vet inte hur framtiden ser ut.
Det är mer lättsamt nu, när Max är 4 år och är
väldigt självgående. Men fy vad jag mår dåligt
inombords, då jag funderar över detta. Är vi
bara själviska som tycker det räcker med 2 barn
och är det egoistiskt, med tanke på att våra barn
skulle få det bättre med ett syskon till?
Jag som verkligen älskar min familj och
mina barn och vet att de är de som ger mig
min energi och inspiration, när det är som
tyngst och då jag mår som pissigast, skulle
vi borda skaffa en knodd till?
Men ett barn till kräver ju
oxå att man orkar…..man måste ju
känna att man klarar och orkar ta hand om
det på bästa sätt, annars blir det ju inte bra.
Orkar jag det?
Jag tycker det här skitjobbiga
tankar just nu, som hela tiden
ploppar upp i tanken.
Men egentligen är jag väldigt nöjd som vi har
det. Vi har det bra och jag tror att barnen kommer
att ha det bra då de växer upp.
Men Fannys ord bara ekar i mitt huvud
och många tårar har kommit.
Tanken på att Max kanske inte kan får några
barn eller att Fanny kanske inte får några
syskonbarn, det känns i mammahjärtat
mitt.

