Vi har i sommar, både jag och pappsen,
läst boken ”Riddaren av Syrenbersån”
av Gunilla Linn Persson…..

Handlingen:

”Det är femtiotal i Sorunda, söder om Stockholm.
Karl-Astrid och Bernhard är i fyrtioårsåldern och nu
väntar de sitt första barn. Karl-Astrid har haft nio missfall
och nu är de överlyckliga. Karl-Astrid känner på sig att de
är en pojke och han ska heta Birger efter farfar. Det ska bli
en stark och duktig pojke.

Men det blir ingen Birger. Pojken som föds är mongoloid
(som man sa på den tiden). Sjukhuspersonalen vill tvinga
Karl-Astrid och Bernhard att lämna pojken på ett hem.
Men Karl-Astrid vägrar. Hon tar med pojken hem och han
får namnet Eskil. Läsarna får sedan följa Eskil under hans
första sju år.

En sorglig men underbar bok. Den är så fin och poetiskt skriven.
Jag blir ledsen när jag läser om hur sjukhuspersonalen ser ner
på den lille pojken. En sköterska säger: ”Det är Guds straff att
man får ett sådant barn.” Karl-Astrid är en beundransvärd
mamma som vågar stå emot sjukvårdspersonalen och
myndigheterna. En otroligt intressant skriven bok. En bok
för dem som vill sätta sig in i situationen om hur det var att
föda ett utvecklingsstört barn på femtiotalet”.

( skrivit av denna recension från Kristina Simar, recencent boksidan.net,
eftersom jag tycker det var bra beskrivet)

Boken slutade så sorgligt…..

…och oj vad jag grät. När man har ett barn med Downs syndrom
som dessutom föddes med hjärtfel, som vår Max, så känns just
slutet väldigt jobbigt. Men annars en mycket läsvärd bok tycker jag,
men då har vi oxå en liten grabb att relatera allt till. Jag tror både
jag och pappsen känner oss lyckliga och tacksamma att Max fick födas
på 2000-talet med den fina habilitering, omsorg, sjukvård och allmänt
bara acceptans och kärlek av alla vi möter.