Det känns lite trist,
eller rättare sagt känns det
riktigt supertrist och väldigt
typiskt på något sätt…

…det här var något jag sett fram
emot väldigt länge och som då
såklart inte blev av…

…så jag tycker jag har lite rätt
till att känna mig besviken
och liten ledsen ikväll.

Ingen julgala för mig….

Ikväll skulle jag nämligen få
följa med som ”respektive” på
”gubbens firmafest” och inte
vilken fest som helst, utan
julgalan…

…med massor av fina artister
och god mat. Ni som känner mig,
vet ju att det är inte ofta jag är iväg
på något, på grund av min sjukdom
som begränsar mig och jag har svårt att
planera in saker, för jag kan lika väl få
ställa in, om kroppen är sämre.

Jag vet inte HUR många gånger, som just
så är fallet. Nästan jämt blir det så tyvärr.
Jag blir så sjukt besviken inombords, då
det inte då blir av. Jag har alltid en liten
förhoppning. Jag önskar oxå få känna att
jag lever ett litet ”normalt liv” någongång och
kunna gå ut på tu man hand med min man
och göra något kul och försöka skita och
ignorera min sjukdom.

Bara det få kliva ur ”gympabrallorna”
och dra på sig någon fin stass för en kväll
och känns mig fin för min man.

Så, såklart efter Max nu varit sjuk några dar
och med 3 jobbiga nätter med honom, är jag
inte i toppskick. Tänkte direkt då han insjuknade
i tisdags, då började oron gnaga i mig, ska detta
påverka att jag inte orkar fara. Men jag tänkte igår,
att jag försöker nog ändå fara, jag tänkte att jag full-dopar
mig med mediciner och tar världens bakslag efteråt, jag
tänkte, jag struntar i om jag blir jättedålig en vecka efter,
bara jag får fara….

….men vad tror ni, jo…kroppen min
kändes inte bra i morse. Värken var nästan
outhärdlig ett tag, tog starka mediciner för att
bryta ”toppen” på smärtan och döva det
lite och jag kollade tempen, och såklart, då får jag
själv feber idag och har legat och huttrat
under täcket…kroppen bara skriker smärta och värk.
Yrseln snurrar och magen är åt fanders. Blä!

Så just nu så uppträder dessa
artister på scenen….

…och jag missar det hela :(

Orättvist….

Just nu känns livet lite orättvist.
Såklart gjorde väl bacillerna att det blev
extra dåligt just nu och det går ju inte råda
bot på. Men grunden är ju min fibro som
spökar. Men så typiskt, just då jag ska få
göra något kul för en gång skull.

Så just nu känns livet lite orättvist,
varför ska just jag få denna sjukdom?

Just nu längtar jag så galet mycket efter
ett vanligt ”svensson -liv” utan en massa
värk som gnager 24 timmar om dygnet
och andra jä**la knepiga symtom som
kroppen har.

Jag vill inte ha värk & smärta jämt.
Jag vill inte behöva hushålla med krafter
och vill inte hela tiden anpassa mig, för att
orka. Jag vill ha tillbaka mitt friska vanliga
liv, där jag kunde göra allt som jag vill göra.
Just nu saknar jag det så fruktansvärt mycket
och jag skulle vilja vara frisk.

Det är nog ändå inte många som förstår hur
galet jobbigt det är att leva med en ganska
”osynlig sjukdom” utåt sätt. För jag är en galet
positiv människa, som kan le och skratta trots
gnagande smärta. Jag är ingen som vill ”klaga”
och låta en massa snack om den, göra så
att andra blir illa till mods.
Jag är expert på att ”ta hand” om det onda och
tårarna på egen hand, då ingen annan ser, för att
sedan kunna känna mig så ”normal” som möjligt
bland alla nära & kära. Det är oerhört viktigt för
mig själv. Så jag skriver inte detta, för att få en
massa ”medlidande” utan bara för att skriva hur
det är, det är viktigt att få skriva och berätta
hur det är att leva med en ganska ”dold sjukdom”.

Att leva sitt liv hela tiden med en smärta
som gnager oavbrutet, det är jobbigt. Det
är påfrestande. Det är oxå påfrestande att
trots det, ändå försöka hålla humöret uppe jämt
och att inte låta det gå ut över någon annan.

Det är jobbigt att inte kunna flänga och fara överallt.
Jobbigt att inte orka fara och vara social, eftersom jag
får sota, bara för en sån sak efteråt och bli sämre och
få mina jobbiga bakslag. Ni kan ju fatta hur mycket jag
skulle vilja fixa att fara och hälsa på alla som vi känner,
som vi nästan tappat helt kontakten med, bara för att
denna jä**a sjukdom inte fixar att hålla den kontakt som
krävs, för att upprätthålla ett socialt liv. Det blir en sorg
i ens hjärta.

Ja, det är galet mycket som jag skulle vilja kunna göra.
Allt som innefattar ett vanligt normalt ”svensson-liv”.
Så jag ber er, tänkt till. Njut av det liv ni fått.
Och missförstå inte mig, det gör även jag, för det är
ju detta liv jag har fått mig tilldelat, så såklart försöker
jag alltid göra det bästa utav det, det måste jag.
Men vissa dagar, såsom idag, så måste jag ändå få
hata min sjukdom, min fibromyalgi.

Fast när jag får en sån här dipp,
då försöker jag tänka på alla som
har det värre. Det finns alltid dem som
har det sämre & då skänker jag alla dem
en tanke och då går det bättre att ta sig
genom den här ”mindre braiga dagen”.

Innan jag går till sängs en sån här dag
(om det nu går att gå och sova, kan bli
att nattvandra oxå) så tänker jag alltid:
”imorgon är en ny dag med nya möjligheter”
och det är något jag blivit bra på, att jag verkligen
”släpper” det som varit och tänker framåt hela
tiden. Det och att ändå vara positiv till livet och fokusera
på alla positiva saker varje dag, även de pyttesmå,
det tar mig framåt hela tiden. Det och fokuseringen
på min familj, min underbara familj, gör att jag går
snabbt från en ”jobbig dag” eller ”natt” till att lämna
det bakom mig och bara se ljusglimtarna som hela tiden
finns omkring mig. Så redan nu, när jag avslutar detta,
så känns det redan bättre och som jag skrev….
…..imorgon är ju en ny dag!

p.s Skrivit en del om min sjukdom i
tidigare inlägg om någon vill läsa mer
om vad fibromyalgi är, läs här >> och
tack för att ni orkade läsa ;)