dokumentär | Ett nytt liv...

Söndag den 13 Januari 2008

Ja, nu kom snön ändå till slut….
Idag har det snöat på bra här. Så mitt på dagen kom morfar med traktorn för plogsvängen. Så jag ställde mig i fönstret med Max och han tittade väldigt intresserad.
Jag kommer ihåg Fanny, då hon var mindre, hon satt som fastklistrad vid fönstret då det var plogning på G. Så jag antar att lilleman, säkert blir likadan.

Efter snöskottningen, så tog vi på oss och gick ut. Fanny fick äntligen testa sina nya skidor med pjäxor, hon fått i julklapp. Hon var supernöjd.
Jag tog även fram den stora ”skidpulkan” som vi fått låna. Tänkte få premiärtesta den. Så jag bäddade ner Max i den och satt på mig selen och så gick jag och drog honom i den efter vägen. Så lätt den går! Helt kanon! Så mycket lättare att dra en sån, istället för att skjuta en barnvagn i snön. Max verkade trivas bra, han somnade ganska omgående. Fanny blev dock lite avundsjuk, hon skulle gärna vilja krypa ner hon oxå :-)

Nu har jag och Jonas precis sutiit och tittat på dokumentären på tv2 om ”Daniella och Jens”. Det handlade om en autistisk flicka och en kille med Downs Syndom. En första dokumentär hade visst gjorts för 14 år sedan, då de var små. Nu gjorde de en uppföljning för att se hur de levde idag. Det blev ju att man tittade extra på Jens som har DS. Han var 21 år. Man fick se bland annat, då han tog studenten, hur han fick ett jobb i mekarverkstan, när han var ute på jakt med sin far i skogen. Han såg mycket upp till alla andra och var så stolt då han själv klarade köra moppe ute på en åker helt själv och då han fick gå på puben och köpa sig en öl.

Det var en trevlig film. Den värmde.
Jag hoppas att Max oxå kommer att få ett väldigt aktivt och socialt liv.
Jag är helt övertygad att vi kommer, med alla de närmaste runt omkring oss, med alla de otroliga och underbara vänner och bekanta vi har och med en helt underbar storasyster, så kommer vi tillsammans kunna ge Max allt han behöver för ett underbart rikt liv.
Det känns tryggt.

Nu ska jag gå och krypa ner i sängen bredvid mina underbara barn och min man.
Max sover i spjälsängen bredvid min säng och för tillfället sover Fanny på golvet på madrass nedanför våran säng. (Hon ville ”sova över” hos oss igår kväll, och vi har inte hunnit bädda tillbaka än)

Natti-natt……

Tisdag den 27 November 2007

….då man igår kväll satt och tittade på dokumentären ”Viktorias hjärta” på TV4.
Den här tjejen var 8 år och skulle få ett nytt hjärta. Hon opererades i Göteborg på Östra barnsjukhuset, som Max. Hon låg även på samma hjärtavdelning som Max. Alla minnen från Max hjärtoperation kom strömmande tillbaka. När man fick se bilder från avdelningen och rummen så känns det som man nyss var där. De filmade utanför sjukhuset, precis den vägen vi gick flera gånger om dagen, mellan hotell och sjukhus. Man kände igen personal på avdelningen och många små detaljer fick genast fäste i huvudet igen. Man gläds med flickan och föräldrarna, att transplatationen gick bra. Så underbart att se en liten tjej som får livet tillbaka.

Man känner igen sig, då pappan pratar om operationsdagen och säger ”att när man lämnar över sitt barn till operationslaget och inte vet om det är sista gången man får se sitt barn levande, det är helt omänskligt”. Då började tårarna strömma nerför kinderna. Exakt så kände man, då vi den där morgonen den 2 Maj, lämnade över Max till narkosläkaren, i ”slussen” utanför operationssalen. Det var en fruktansvärd känsla. Då kunde man bara vänta. Vänta i 5 1/2 timme på att få ett besked, hur det gått. Det var nog den längsta dagen, man har upplevt.

Nu känner man sig så tacksam, då man verkligen inser, hur lyckligt lottad Max är, som har fått sitt trasiga hjärta lagat, av så skickliga kirurger. Hur lyckligt lottade vi är, som fick en sån härlig liten kille och som mår så bra idag. Man är så tacksam att det finns vissa människor som viger sitt liv till att specialisera sig till olika saker, såsom hjärtspecialist. Det är helt underbart att man nu kan sitta här och titta på en liten grabb, som ligger på magen på golvet och tittar upp på en med stora glada ögon, medans man skriver det här. Han tittar på en och babblar på med bla. bla. la och försöker, med glimten i ögat, flirta till sig uppmärksamhet, så att han får komma upp i famnen =)

När man sedan tar upp honom i famnen, blir han helt salig. Han ger en ett leende som lyser upp hela ansiktet. Man frågar om man får en puss. Det blir en blöt puss med halvöppen mun =) Han blåser lite såpbubblor med munnen och börjar babbla. Leter genast efter något nytt spännande att grabba tag i med händerna och att sätta tänderna i. Förhoppningsvis, har man då hunnit sätta upp håret, så det är utom räckhåll =)

Dock, så har han varit lite mindre populär på nätterna senaste veckan….
Han har nämligen hållt oss vakna en hel del. Vi vet inte riktigt vad det är, han bökar på i sängen, som jag vet inte riktigt vad :-) Är dock lite snorig på mornarna, så det kanske är något på G. Men inget som brytit ut än iallafall. Så nu tror jag det blir att man går och lägger sig med barnen efter Bolibompa ikväll.