Ja, nu har vi tagit klivet
och besökt särskolan och
träffat rektor, personal och
sett på lokaler. Så nu tänkte
jag väl sammanfatta mina
tankar kring detta och skolfrågan.

Jag märker, då jag läser det
som andra föräldrar skriver,
som har barn med Downs syndrom,
att vi tänker olika, ibland väldigt
olika. Men det är väl också naturligt,
vi är alla olika ;) Vi måste ju känna
vad som känns rätt just för oss,
i vår familj och vad som framförallt
känns bäst för Max.

Skolan nästa….

Ja, för hur mycket jag än vill
bromsa mina barns snabba
utveckling, så blir de ju snabbt
äldre och bara konstatera att
snart har vi 2 skolbarn (!)
Inga småttisar längre här inte  ://

Extra år på förskolan…..

Vi valde ju att Max skulle
gå ett extra år på förskolan,
som han gör nu. Både pga av
att han varit mycket sjuk förra
året och att det kände som han
missade så mycket då. Men även
det att det är ett stort steg, som
vi har framför oss, där vi ska
bestämma hur Max framtid ska
se ut, då han ska kliva in i skolvärden.

Så nu galopperar tiden iväg och
det är dags fundera över nästa s
teg för Max. Så därför gjorde vi
ett besök på särskolan igår, för
att få en första bild av den. För
att sedan kunna jämföra och se
vad vi ska välja till Max.

Ja, den här biten är nog svår
för alla föräldrar som har ett
barn med en funktionsnedsättning/
utvecklingsstörning. Skolan.
Vilken skola ska man välja?

Jag skrev ett långt inlägg tidigare
om detta, då jag grubblade, här
i detta inlägg >> om ni vill läsa,
det blev en del kommentarer där ;)

Särskolan….

Igår klev vi alltså först in hos
Rektor på särskolan och hade
först ett samtal med honom, där
han berättade om särskolan både
övergripande med alla delar och
klassindelningar och om all personal.
Bara där låter allting mycket bra.
Just den där biten om utbildad och
kunnig personal och att det är många
personal/resurser kring barnen.

Känns dock lite rörigt med alla
indelningar som finns ;) Så huvudet
har fick en del ”stryk” igår och mycket
har rullat runt ;)

Hur allt delas in…..

Jag har nu försökt samla
tankarna och reda upp all
information om hur allt är
på särskolan. Men reservation
att jag på något sätt missuppfattat
något eller använder något fel
begrepp ;)

Denna särskola består av
förskoleklass, grundsärskola
(7- 17 år), träningsskola (7 – 17 år)
samt fritidshem. Verksamheten
bedrivs i tre olika lokaler belägna
i centrala Piteå och har sin verksamhet
i anslutning till Norrmalm- och
Christinaskolan. Så till exempel så äter
barnen i samma matsal som ca 600 elever
från alla dessa skolor och integreras på
olika sätt med den vanliga skolan som
ligger nära. Kanon!

Alla elever som går både i
träningsskola och grundsärskola
har samma grundbehörighet, dvs
en utvecklingsstörning eller
förvärvade hjärnskador. Men nivåerna
på eleverna är ju olika, så därför olika
var man går.

Skillnaden  grundsärskola/träningsskola.

I grundsärskolan jobbar man
med ämnen, som en vanlig skola,
fast lite mer anpassat. Medan
träningsskolan jobbar med
ämnesområden, på en mer lätt
nivå. Var en elev börjar, sker
oftast efter samtal med förälder
och en gemensam bedömning/underlag.

När eleven går i förskoleklass
behöver man inte ha med underlag,
eftersom man formellt ej är inskriven.

Besök i lokaler……

Efter samtal med rektor så gick
vi över för att se på lokaler. Vi
besökte då förskoleklassen som
då ligger i träningsskolans lokaler.

Vi fick träffa elever och personal.
Personalen berättade lite kring
deras verksamhet och det var
intressant att höra. Jag gillar det
jag ser, allt som är uppbyggt med
att göra det lättare för våra barn
att vara delaktig på lika villkor,
fast med kanske lite mer hjälp
av till exempel bildstöd, stöd
med tecken och mer resurser.
Där finns ju allt som Max behöver.

Vi fick med oss kontaktuppgifter
av personalen där, så att vi bara
kunde höra av oss med frågor
som kan dyka upp efter besöket.
Toppen!

Sedan gick vi genom träningsskolan
lokaler oxå och fick besöka några
klassrum. Vi fick se elever som
jobbade med olika ämnen, med
olika anpassningar som är
individuellt för varje barns behov.

Det blir nog ett till besök där vi
ska kika på grundsärskolans lokaler,
som vi inte gjorde igår och att även
Max ska få följa med och kika.

Mina känslor…..

Jag kan säga, att då vi gick runt
omkring där och tittade på lokalerna
och fick hälsa på all trevlig personal
och även elever, så kändes det, bara
så rätt.

Bara det att vi fick teckna till vissa
barn exempelvis ”hej” och vi ser
hur de lyser upp, av det faktum,
att vi förstår varann, känns så
underbart. Jag blir alldeles
varm i kroppen.

Bara det att rektorn, som vi går
med denna dag, pratar med alla
elever, vet vad alla heter och vi
ser vilken nära kontakt de har.
Han vet allt om dem, han pratar
med varje elev han träffar om
personliga saker och på deras sätt
att kommunicera. Helt underbart
att se. Då ser man verkligen en
verksamhet som fungerar. Det är
så inspirerande att se så engagerade
personer som arbetar kring barnen.

Det känns så rätt…..

Jag tror faktiskt att efter
detta besök att vi nog reda
n har tagit det definitiva beslutet,
även om vi ska dit igen för att
se de andra lokalerna och visa Max.
Men om jag säger som så, att efter
denna dag, tror jag det är svårt att
se något annat alternativ.

När vi sitter i bilen hem, så känns
det så självklart på något sätt.
Vi känner dessutom detsamma
bägge två, det här måste bara vara
bäst för Max. En skola helt utvecklad
för hans skull, som jag tror kommer
göra att han varje dag kommer känna
sig duktig, behövd och uppskattad.
Att han på sina villkor, kan läsa alla
ämnen som finns i vanliga skolan,
men som är baserat individuellt på
hans förmåga.

Det enda nackdelen, är väl att
han måste åka taxi en länge bit,
då vi bor på landet och detta är i
stan. Men det kan ju oxå vara en
nyttig erfarenhet för Max och något
som jag inte tror Max protesterar
emot, det är nog bara spännande
och häftigt ;)

Särskola kontra vanlig skola…..

Det här är nu vad jag
personligen känner. Det här
är utifrån våra förutsättningar
här hos oss och det skiljer sig
ju överallt.

Först och främst kan jag säga
att jag aldrig haft problem med
tanken att mitt barn skulle gå i
en särskola. Det kanske en del
föräldrar brottas med, att bara den
”stämpeln” skulle vara svår. Att
man så mycket vill att ens barn ska
vara så ”normal” som möjligt och
att därför känna att det inte finns
något annat alternativ än att gå i
en vanlig skola.

För och nackdelar med vanlig skola…..

Tidigare var vi nog helt inne
på att Max skulle gå i vår
bya-skola, integrerat med
hjälp av resurs  och kanske
enligt särskolans läroplan.
Inte då på grund av att särskolan
kändes fel, utan då kändes det
jätteviktigt att Max skulle kunna
följa ”sina kompisar” och få den
där sociala biten och samhörigheten
i byn.

Men nu senaste tiden, så har
allt förändrats. Det är ju väldigt
vanligt att ”glappet ökar” med
åldern. Att barn med utvecklingsstörning
står mer stilla i sin utveckling och
de jämngamla istället drar iväg i
sin utveckling. Så också med Max.
Även om han är duktig på mycket,
så ser vi stora skillnader på jämnåriga.

Det känner han säkert själv också,
för att han väljer ju att leka och var
med dem som är 2-3 år yngre än
honom idag.

Så då känns det som att, de
kompisar som han nu nästa år
skulle följa upp till skolan,
de umgås han ändå inte med idag
på det sätt som vi kanske trodde.
Så det blir ju inte det där viktiga,
som vi först tänkte. Utan på skolan
kommer han såklart ligga på en
lägre nivå då det gäller allt och
man vet inte hur det blir med
kompisar och den sociala biten.
Fast vi har en underbar bya-skola
och jag tror absolut att alla skulle
vara trevliga och låta Max vara med
och så. Men räcker det?

Det krävs även otroligt mycket
av skolan, för att en sådan här
”integrering” ska fungera bra.
Vi vet att det är skolans skyldighet
att fixa att det ska fungera. Att
alla barn har samma rättigheter,
om man som förälder beslutar at
t välja det alternativet till sitt barn.
Men räcker det?

Personligen tror jag inte det.
Inte för oss. Det är för mycket
som känns osäkert med det
alternativet. Vi vet inte vilken
resursperson vi skulle få, även om
jag tror säkert att det kunde bli
toppen, med rätt person. Men det
krävs ju så mycket mer än en
resursperson. Att gå integrerat i
skola, så ska vanliga lärare och
elever anpassa sig oxå. Just sättet
det kommer göras på, kommer
Max bara känna som att de hela
tiden anpassar sig för honom?
Blir det att han får sitta mycket
ensam och göra sina anpassade
uppgifter? Planerar läraren
verkligen VARJE lektion en vecka
i förväg och informerar resursen
så att hon/han kan förbereda för
Max, för att det just ska kunna
kallas integrerat? Vad kommer
resursen att ha/få för utbildning?

Det känns som att det är OTROLIGT
många bitar som är osäkra. Med en
sån här lösning, känns det som att
det är många möten, många träffar,
bara för att få allt att fungera.
Är det värt det? Till vilket pris?

Eller …..så kanske det fungerar
klockrent?! Det vet vi ju inte.
Men det känns som om det finns
så många frågetecken, just då
det gäller skolan. Även om vi skulle
ha ett möte med rektor på skolan
och fråga alla tänkbara frågor, allt
från fråga efter metoder, strategier,
hur de tänker att det skulle kunna
funka och de lovar att allt ska göras
för att få det att fungera….så känns
det som att det kan bli hur som helst
i slutändan ändå?! Jag tror säkert
detta fungerar superbra på vissa
stället, där man är van att jobba så
här, där man kanske redan har jobbat
med detta under flera år och har
inarbetade rutiner, men jag är
skeptiskt att det funkar här.

En stor grej här, är ju även att
de har som förslag att stänga
ner vår bya skola trots fullt med
barn både på skola och förskola.
Går det igenom, så har vi ingen
skola i byn och då är jag inte
intresserad att Max ska gå i
någon annan skola och börja
tjorva där, när allt är nytt för alla.

En annan grej är att, visst är det
många fördelar med att gå
integrerat både för Max och
andra barn: att man får lära
sig att alla är olika och så.
Men jag är lite rädd att det
kanske blir på bekostnad på
Max självkänsla och självförtroende.
För jag tror ändå att det är svårt
att inte Max ska känna sig ”sämre”
känna sig ”annorlunda” kanske
rent utav känna sig som en
”bromskloss” gentemot de andra,
om man nu till exempel tar
lektion som idrott eller annat.
Att nu när också Max med
högre ålder dessutom bli mer
medveten om allt, att då känna
sig sämre än alla andra. Att inte
hänga med. Det kan ju inte vara
bra att bygga sin framtid på. Det
tycker inte vi.

Detta gentemot särskolan……

Om jag tänker som här ovan och
jämför med särskolan på besöke
t idag. Så känner jag att särskolan
är utvecklad precis för barn med
utvecklingsstörning. Det är en skola
som är gjord just för Max behov.
Egentligen är det ju helt underbart
att det finns. För jag tänker på alla
andra barn med olika funktionshinder,
men som inte är berättigad till att gå
särskola eller annan särskild skola.
Då känns det ju helt galet att man
inte väljer den skola som finns, där
resursernafinns och där jag tror att
mitt barn kommer att kunna utvecklas
precis efter den förmåga som just han
har. Att allt anpassas just för honom.
Att få följa särskolans läroplan  men
samtidigt oxå ha den personal som är
utbildad och få den hjälp han behöver
att det  ligger på rätt nivå för honom.

Visst, det kanske skiljer sig
mellan olika särskolor, det vet
inte jag. Men i mina ögon känns
denna särskola perfekt.  Det ena
som jag kände, var väl kanske lite
oro, om det skulle vara risk att
det blir på för låga kunskapskrav
på Max. Men rektor meddelar
att man lägger ju nivån individuellt
anpassat efter varje barn eftersom
det kan skilja en del mellan barnen.

Läroplanen från grundsärskola
finns här >>

Jag vet att det finns andra som
resonerar att de vill ha sitt barn
med utvecklingsstörning i vanliga
skolan, för då kan de vidarutbilda
sig. Det kan man inte då man gått
särskolan. Men för mig känns det
inte värt den resan i vanlig skola,
bara för att vidarutbilda sig?
Jag tror och hoppas ändå att Max,
kommer hitta sig ett arbete och en
arbetsplats där han vill jobba i
framtiden. Att han kommer hitta
ett ställe där han trivs på.
Det är huvudsaken för mig.

Det känns mer värt, att Max
får gå i skolan, där jag vet att
han kommer känna sig duktig.
Där han hela tiden har den hjälp,
den resurs som han behöver just
då. Att han både kanske går med
dem som är lika som honom,
men även både sämre och bättre.
Att gå där han inte behöver känna
att han är annorlunda eller
sämre än någon annan.

Stora fördelar….

Stora fördelar med denna
Särskola är ju också om man
ser på miljön runt omkring.
De går nära andra vanliga
stora skolor där de integreras
framförallt att de äter alla
tillsammans i den stora
matsalen varje dag.

Skolan ligger centralt i Piteå,
med närheten till mycket
aktiviteter och fritids-
sysselsättningar.  De har
möjlighet att träna många
delar praktiskt, att besöka
affärer och andra ställen.

Här ser ni hörstenar
i verksamheten:

bild lånad från deras hemsida

Mina tankar sammanfattade….

Ja, det här var mina tankar
efter vårt besök och det blev
ett långt inlägg. Jag hoppas ni
har orkat plöja er genom det.
För mig känns det idag som
en stor lättnad att det känns
som vi har hittat det vi har
letat till Max och den känslan
kan jag säga, känns underbar.
Lämna gärna kommentarer,
hur ni känner, ser på saken.

Avsluta med lite skojigt…..

Det känns som om Max
börjar känna sig redo för
skolan oxå. I torsdags då
vi åkte hem från förskolan,
så hade jag och Max resurs
just innan, stått och pratat
om detta besök till särskolan
och om hur fort allt går och
att Max börjar skolan snart.

Så när vi då sitter i bilen
hem så säger Max i baksäte
t till mig:
”…mamma, när jag
börjar skolan….”
han blir tyst
jag säger:
”…ja, vad tänkte du?”
Han säger:
”…när jag börjar skolan,
då måste du påminna mig
om matteläxan”
”…du tänkte så att du
inte missar ta den till skolan?”
frågar jag.
”…mmmmm” svarar Max.

Ååååhhh, så gulligt, han tänker
förstås på att jag brukar påminna
storasyster om olika saker hon
ska ha med sig till skolan på
morgonen.

Åhhh…han börjar bli
stor, min lille kille ♥

/ Anna