Fredag åter igen 💛 å dessutom bästa
fredag med praktik, mormor och
morfar & dans ✌🏼✨ praktik fram till
13 och sedan hämtar mormor och
morfar honom och han får vara med
dem tills pappa Jonas slutar och det
är danskursen 👍🏼 såååå toppen att
mormor och morfar kan ställa upp
även denna gång. Jag fixar fortfarande
inte att ta mig in till stan, läkningen
är drygare än vad jag tänkte först,
så bara lyssna på kroppen och
ta en dag till taget ✌🏼

Tänkte skriva ner en uppdatering på läget för
mig här i soffan, så att jag har en
minnesanteckning och förhoppningsvis
nästa vecka kan jämföra och att det
gått framåt ☺️✌🏼 för fy bubblan så
segt det här känns. Gått 9 dagar och
känns som en månad i jämförelse.
Jag var nog kanske inte riktigt förberedd
på att återhämtningen efter tagit bort
livmodern skulle kännas så här mycket.
Jag trodde som att det skulle bli ungefär
som första operationen, då jag tog bort
äggstockar, cystan och tumören. Då
tyckte jag det gick snabbt att komma
tillbaka och knappt nå ont alls. Å kroppen
protesterade inte så mycket då heller. Å
det här kändes ju som en liknande operation
med titthål och robot nu oxå, även om det
var en större operation. Å det här
efterförloppet är ju inget ovanligt på något
sätt, bara jag som kanske inte förstått det
från början, att då de plockat ut allt detta,
så tar det tid för de andra organen och
tarmarna att lägga till sig och hitta ny plats
och att det rör om en hel del. Nu har det gått
9 dagar & det stramar fortfarande mycket
inuti magen. Känns inte som det läkt klart där
inne än. Å jag är öm över typ hela magen
och det trycker neråt, framförallt då jag är
i upprätt ställning. Å värst mot eftermiddag
och kvällen. Då är känslan lite att det känns
som man ska föda ett barn till typ 😆🙃
så då är det skönast ligga på rygg i soffan.
Å så är det typ som mensvärk som molar
på ordentligt då och då. Å så är magen mer
känslig, mer magknip & när jag blir nödig
så är det akut nödig 💨 Men allt det här är
ju normalt efteråt och kan vara så här i
flera veckor som jag förstått. Å så har ju
min fibro kropp protesterat mer denna gång
oxå såklart. Så bara gilla läget & låta det
ta sin tid. Dock härligt att det går att gå lite
promenader och så vila mellan. De 5
såren på magen läker på bara fint och är
nästan helt läkta nu 👍🏼 å jag gillar att läs
a andra som gjort samma operation och
att efteråt då allt läkt, att det har det varit
det bästa de gjort och mår så bra. Dit
längtar jag 🙌🏼

Max hade en superdag på @coop_norraringen
med underbara @eva.westerberg 👍🏼 men
även om Max är duktig, så finns det utmaningar.

Just nu så säger han ofta: ”…jag orkar inte” eller
” jag vill inte..” på praktiken. Å det har inte med
att han inte vill, eller inte orkar, utan han gör det
och fixar det. Utan det har blivit den där
”automatiken” att svara så. Max har många
sånna. Samma här hemma. Så det blir fort
en ”grej” att han repeterar samma ord elle
r mening och att det ”fastnar” och gärna låser
sig till samma rutin under dagen. Om det då
blir en sån där olämplig grej som vi inte vill
höra, så försöker vi ”jobba bort” det på olika
sätt. Å nu har vi ju pratat om det här på Coop
och Max är oxå med på att försöka ändra det.

Effektivast då vi gör det här hemma, är att jag
förstärker det, att så fort han säger det, så
är jag fram och petar på honom med ett
finger i typ axeln och då får Max en liten
AHA upplevelse och ändrar sig och så
brukar det till slut ge sig. Eller om jag gör
ett litet ljud varje gång eller klappar till
med händerna, så det blir ett störningsmoment.
Å det har funkat vid många tillfällen, då det
varit sånt som känns olämpligt. I övrigt får
han ju givet ha sina ”grejer” som är en del
av honom, å som ibland är en trygghet för
honom. Men vissa saker ”jobbar vi bort”
och som där på Coop är det ju inte lämpligt
att det blir en fras ”…jag vill inte eller jag
orkar inte” då det egentligen inte handlar
om det. Utan han vill ju köpa sig några
sekunder & få grepp om vad han ska göra.

Så idag på morgonen pratade vi om det
igen och jag frågade om jag får tipsa
handledare Eva om att tillföra något ljud
eller petning, varje gång han säger det.
Å då skrattade han och sa:
”…ja, det kan du göra” och så kom vi
överens att det behöver inte vara nån
stor grej, bara han blir medveten och
ändrar sig. Tror det behövs det där
lilla extra för att bryta det. Å när jag
sa att du kan ju byta till typ:
”…jag testar”, men då sa han, då
tar jag: ”..jag kan” och det blir ju bra 👍🏼

/ Anna