Mot alla odds……

 

Jag hoppas ni ser
årets upplaga av ”Mot alla odds
på SVT 1 på tisdagar 20-21.

Har ni missat de 2 avsnitt
som varit, kolla in dem på SVT play,
för wow så impad man blir.

Ett riktigt bra tv program.
Helt i min smak. I Mot alla odds, följer man
tio svenskar med olika funktionshinder som på
28 dagar ta sig från Atlantkusten till Stilla havet.
På vägen kommer de att vandra genom tät djungel,
ta sig över bergskedjan Kordiljärerna och
bestiga en aktiv vulkan. Alla ska klara det för
egen maskin, på lite drygt tre veckor.

Att se deras inställning till livet är verkligen
härligt. Vi sitter bänkade jag, pappsen och
Max storasyster.

Ett sånt här program är ju perfekt för alla,
både barn och vuxna, att man får ta del
av olika funktionsnedsättningar och se att man
kan leva med dem och även utmana sig själv
så här.

Mot alla odds…..

Jag lyssnade just idag på två av deltagarna som
hade varit med om en motorcykelolycka och tågolycka
och de fick bland annat amputera ett ben och den
andra sin arm.

Bägge säger de att de idag inte känner någon sorg
och skulle inte vilja ha det ogjort eftersom det har
gett dem så otroligt mycket. Att de sätter värde på
livet idag på ett helt annat sätt och verkligen ”lever”
idag.

När jag hör det så kan jag känna igen mig i mycket.
Både då det gäller Max funktionsnedsättning och
även min egen, som är en form av ”dold”
funktionsnedsättning. Jag har ju en sjukdom,
men den ger ju mig en funktionsnedsättning,
eftersom jag inte klarar av vissa saker.

Jo, visst har jag dar då jag kan
känna sorg över att jag inte är frisk, speciellt då
det kanske har varit en tung period länge eller
en värk som gnager och gnager påfrestande.
Men just den resan man har varit med om,
då man insjuknade för 10 år sedan och allt man
har gått igenom och den anpassning man ändå
har fått göra av sitt liv, är ju ändå något som jag
inte skulle vilja vara utan, då man nu sitter här.

För det är ju verkligen så, som de oxå säger
i programmet, man har ju fått uppleva så mycket,
på gott & ont, som gjort att man värdesätter livet
på ett helt annat sätt.

Det gäller ju även Max funktionsnedsättning
och de hjärtfel han föddes med. Den resan
som vi har varit med om sen hans föddes, är
ju något som jag aldrig skulle velat ha varit utan idag.
Utan det har ju gett så otroligt mycket, så det
går då inte ens att beskriva med ord. Utan jag
känner mig bara lyckligt lottad att just vi blev
den familjen med ”fler kromosomer”.

Dolt handikapp…..

Jag blir alldeles rörd då jag ser
i programmet han som är blind
och hon som är döv, då de ändå kan
kommunicera med varann, genom att han
känner hennes tecken. Alltså han håller
händerna över hennes händer och så tecknar
hon och de förstår varann. Det gör mig alldeles
varm inombords.

Just blandningen av funktionsnedsättningar
i Mot alla odds är ju så fascinerande att få se.
Vissa har synligt handikapp, som till exempel
ett amputerat ben och är begränsad motoriskt
men kan kommunicera helt okej, medan vissa
har mer dolda, då som att vara döv, men har
övriga kroppen intakt.

Ibland kan jag själv önska att min
funktionsnedsättning (sjukdom) skulle
vara mer synlig, såsom att jag haltade eller hade
något hjälpmedel som tydligen visade det. Att ha
ett dolt handikapp eller sjukdom kan periodvis vara
ganska jobbigt.

För även om man har ett dolt handikapp eller
sjukdom så är den ju lika tydlig för den som har
den, fast den inte syns utåt. Dessutom blir det ju
att många inte tror att man är sjuk, eller som inte
tror att man går med den värk och smärta som
man alltid gör.

 Fibromyalgi….

Det var ett tag sedan
jag skrev ett fibro-inlägg.

Fibro = fibromyalgi.
Fibro = sjukdomen som är min
ständiga följeslagare här i livet.
Skriver inte för att få medlidande på
något sätt, utan bara för att då och då kunna
sprida ut lite fakta, hur det verkligen är att ha
denna sjukdom.

Om ni inte alls vet något kan jag snabbt
bara sammanfatta vad det innebär för mig.
Molande värk dygnet runt som varierar i grad.
Smärta som förflyttar sig i kroppen. Domningar
i armar/ben/läppar. Får ofta mjölksyra i ffa armar
och kan inte jobba högt med dem. En orolig mage,
periodvis enorm trötthet. Ja, det var väl en kort
sammanfattning, man kan väl säga att det ofta
känns som det är kaos inombord i kroppen och
som att inte kroppen kan samverka utan olika
signaler skickas hit & dit. Jag blir snabbt sämre
om jag anstränger mig för mycket eller att det
blir nya rutiner eller så.

Om ni skriver in fibromyalgi i ”sök” strängen
i spalten till höger, så får ni upp alla inlägg
som jag
skrivit tidigare om det.

Berg och dalbana……

Det känns som om hösten och vintern
har bara varit en lång berg- och dalbana
för mig och kroppen. Detta förstås beroende
mycket på alla infektioner som bara avlösts
här hemma hela tiden. Det har inte blivit
någon stabil grund alls.

Min kropp gillar inte förändringar
eller belastningar eller oväntande saker.
Så för varje gång, exempelvis Max blivit sjuk,
som han blivit mycket de senaste 2 åren, då
blir det ju andra rutiner och min kropp reagerar
med mer värk och mindre ork m.m.

Så just nu känner jag mig lite sliten i kroppen
efter vår tripp och att barnen har börjat om
efter påsklovet igen. Kroppen behöver ett tag
att vänja sig igen med nya rutiner och nya tider.

Så tyvärr tar man alldeles för mycket värktabletter
då det är så här. Man försöker hålla värken i schack
så det inte ska bli olidligt. Så nu blir det att börja
”trappa ut” igen och minska ner.

Anpassat mig…..

Men jag vet ju efter 10 år med sjukdomen
ganska bra hur den fungerar och hur min kropp
fungerar, så jag vet hur jag ska göra och jag vet
numera vilka signaler som säger vad.

Visst fibron är en ständig följeslagare i mitt liv
och jag kommer aldrig undan den, men för den
skull, så vill jag absolut inte att den ska styra mig,
utan jag har lärt mig styra över den. Det är otroligt
viktigt för mig, annars skulle jag aldrig orka.
Jag försöker ligga lite ”steget före” numera. Jag
känner ju fort att när jag börjar domna först i ben,
sen armar och innan det börjar sticka i läppar, då vet jag
vad som gäller och att det bara är att ta det vackert,
innan det blir alltför mycket, så det inte tippar över
en gräns. Eller när man blundar och det snurrar och
man kan känna en yrsel komma.

Så visst…även om jag inte riktigt vill, så är
det ju den som ändå har ett stadigt grepp, där i
bakgrunden och som formar mig och hur jag
funkar. Igår var det till exempel bara gå och
lägga mig helt utslagen i soffan efter jag lämnat
Max på förskolan.

Exempelvis idag då jag hämtade Max på
förskolan så kände jag att värken började stegra fort och kom
då ihåg till min fasa att det var ett tag sedan jag tog medicin
och då kan man få lätt panik, just då man inte är hemma
och inte kan slänga i sig tabletterna på en gång, att det ska
hinna kom upp i en smärttopp som knappt går att kapa,
om den riktigt får fäste. Men det gick bra och vi anpassade
oss till det, jag dopade mig direkt och vi kröp upp i soffan
och mös och läste idagboken och sedan fick Max iPaden
en stund och jag slumrade lite halvsovande och laddade
energi till att sedan orka göra middagen.

Viktigt prioritera…..

Jag måste säga att jag har blivit ganska bra
på att prioritera vad som är viktigt.
För egen del, så skiter jag i om det någon extra
dag får vara lite skräpigt på golvet eller att en
dammråtta har uppenbarat sig, eller att strykhögen
får växa. För har jag dåligt med ork och energi eller
sån värk, eller mjölksyra i armarna, så blir det att
prioritera att orka laga mat, det som vi ändå måste
ha vareviga dag.

Maten går ju inte hoppa över,tyvärr. För uj, vad det tar
på krafterna, denna matlagning. För det är ju inte bara
matlagning i sig, det är planeringen, inköpen, tilllagning
och all disk och bortplockning efteråt. Det är som
ett maratonpass för mig.

Men jag anpassar det ändå på mitt sätt,
så det funkar, men det är nog ingen annan som
egentligen tänker på vilken kraftansträngning
det är för en varje gång, utan man gör det ju
trots värken som gnager eller smärtan som ilar
och det funkar. Man har lärt sig leva med det.
Men ibland tror jag till och med familjen inte
vet vilken värk jag bär, eftersom den är dold
inom mig och man går ju inte hela tiden och
säger ”att nu har jag ont där och där”.
Här hemma kan man ju alltid variera sig
oxå, genom att variera och ställa sig och gå
en stund för att sätta sig på annat ställe osv.
Då känns det alltid bättre i kroppen, att röra sig lite
men inte anstränga sig ;)

Livet rullar….

Ja, livet rullar på oavsett man har ett
funktionshinder, en sjukdom, eller är
trött och sliten. Det är väl det som är
tjusningen med livet och man måste
försöka ta tillvara på det, även om det
finns tyngre perioder man ska igenom.

Så jag försöker varje dag att fokusera
på allt bra, fokusera på familjen som
ger en, den där bra energin. Att hela tiden
tänka positivt och hitta det som gör att
man mår bra.

Så tänk, att vi har bara ett liv och det
går inte repris och det finna alltid någon
som har det sämre, än en själv. Så ta en
dag i taget och försök göra det bästa av den,
efter de förutsättningar du har……mot alla odds!

annaskrift2 copy

En heldag med go`grabben ;)

 

Idag blev det en heldag
hemmavid, bara jag & Max.

Tyvärr fick pappa förhinder med jobbet
och kunde inte fara och bada i badgruppen,
som de annars gör på torsdagar.

Städ i pyjamas….

Jag och Max började dagen att
småstäda lite med att plocka undan lite.
Max ville ha kvar pyjamas och varför inte.
Den åkte av förrän efter lunch idag ;)

När jag frågade Max:
”..vad tycker du är viktigast med att städa?”
så svarade han:
”…vattna blommorna” ;)
så det var absolut det första vi gjorde.
Max började då prata om när han brukar
vattna blommorna ute.
Så jag säger:
”….längtar du till sommaren och till din
egen vattenkanna ute och få vattna blommor
och stenar
”…Mmmmm” svarar Max bara med en
drömmande blick och jag ser hur han
far iväg i minnet.
Ja, åh så härligt att vi snart avverkat
februari och snart börjar det tina ;))

Fundering….

Vi råkade trycka på TV:n både i morse
då prinsen pratade i TV om den nyfödda
prinsessan och Max säger direkt:
”….får vi fara och titta på bebisen?”
”..men de bor långt härifrån, så det går inte
Jättebesviken Max min.

Han fortsätter:
”….men Erikas bebis då ?” (moster som ska ha snart)
”…men den bebisen har inte kommit ut än, den
är fortfarande i magen” svarar jag.
Superbesviken Max min och han pustar och drar ner
axlarna som värsta besvikelsen ;)

Sedan råkade vi även slå på TV:n när de avfyrade
kanonerna för bebisprinsessan. Max undrade varför.
Så jag sa att det var för att den lilla prinsess-bebisen
hade fötts. Då frågar ju förstås Max:
”…varför det?”
”…jag vet faktiskt inte” svarade jag.
Ja, vad ska man svara på det? Jovisst det är ju
en liten prinsessa, men jag kan ju tycka det
är  löjligt hela grejen kring detta.
Men såklart frågade ju Max:
”…vem skjuta Erikas bebis då?” :))
Ja, så det blev ju så där besvärligt förklara
för varför skulle hennes bebis inte förtjäna
några kanoner oxå?
Det är ju härligt med hans funderingar ibland.

Utebus….

Sedan har Max varit ut 2 svängar idag.
Mulet men härligt med bara någon minusgrad.
Morfar hade nyvarit och plogat, så pulkbacken
var ju super!

Så först var jag och Max ut.
Max skottade snö och sopade bron och sedan
åkte han själv madrass i backen medans jag tittade på.
Han drog upp madrassen själv och satt sig själv och åkte,
hela 5 ggr (!!) Så det var bra gjort av honom att orka
fara upp och ner själv så många gånger, han brukar
ge upp tidigare ;)

Sedan på eftermiddagen var han och storasyster
oxå ut och då blev det åka tefat och de snurrade
som värsta karusellen ner för backen.

Fortsatt städning…

Vi har tagit städningen i etapper idag
och Max har verkligen fejat. Han har både
damtorkat, både med trasa och svamp. Han har
dammsugit och sopat och förstås det viktigare
och bästa av allt, hjälpt mig vattna blommorna ;)

Trött….

…så det var en trött kille som jag natta
ikväll men med en mycket nöjd min över att
det är förskola imorgon igen.

Pappa och storasyster förbarmade sig
och for med inköpslista och handlade. Så
just nu känner man sig rik, nystädat och uppfyllt
i köksskåpen, nu får helgen komma….

Mot alla odds….

..undrar om det var någon mer än jag
och dotra som fällde någon tår till förra
avsnittet i ”mot alla odds” i tisdags?

För ni har väl inte missat denna
underbara serie med dessa kämpar….

…helt sanslöst så duktiga. Men jättesorgligt
att Dennis fick avbryta. Snyft!
Har ni inte sett, se på SVT play här >>

Avsluta med lite skoj….

Imorse vid frukostbordet.
Då storasyster kommer och sätter
sig vid frukostbordet på morgonen
så brukar ju alltid Max hälsa ”..domorron”.
Men i morse säger han:
”….tjena bruden”.
Jag tror alla haja till !!
Det är just sånna här små detaljer och
uttryck som Max ibland säger och som
gör att man få dra på smilbanden dagligen
här hemma….go`grabben!

Diskriminering….

 

Läget är stabilt och jag hoppas
det fortsätter så. Max har inte kräkts
något mer än vad som blev på förskolan
och det har varit full fart hela dagen. Hade
lite magknip i natt tror jag då han grät,
men det gick om.

Peppar,peppar…

…så har inte vi åkt dit än.
Jag låg på helspänn i natt bredvid mina barn på
madrasser på golvet och så fort de vände eller
rörde på sig var jag beredd greppa hinken.
Så lite slut känner man sig, trots att natten
blev lugn, hi-hi!

Fast vi kan väl inte ropa ”hej” än.
Vi får se vad denna natt bjuder på.

Funktionshinder….

Ja, jag hoppas att ni inte missar programmet
Mot alla odds” på tisdagskvällarna på SVT.
Jag mår så fruktansvärt bra av det programmet.
Så härligt att se alla funktionhinder de har, allt
från CP skada till vara utan armar och ben och
gå genom djungeln. Det är så imponerande.

Jag hade då aldrig klarat av att campa vid vattnet,
där det fanns massor av krockodiler och foldhästar
eller överhuvudtaget klara  av att sitta där i kolsvart
mörker på kvällarna och höra djuren i djungeln.
Men otroligt roligt att få vara med på resan så här
på sidan om ;)

IKEA blundern….

Fick en kommentar av min kära svägerska
här på bloggen igår:

Såg du reportaget på aktuellt i kväll kl 21.00
om Filippa som blev nekad att få vara i bollhavet
och föräldrarna har drivit detta ända till domstol
nu, BRA!!! Det var också en intervju med Sören Olsson
efteråt, han menar att barn med funktionsnedsättning
ofta blir diskriminerade och mötta av fördomar i
samhället, blir så upprörd, det är något vi verkligen
måste jobba för att motverka. Tänker att det du delar
med dig av i din blogg, all kunskap och erfarenhet att
människor kan få se och läsa om Max fantastiska
personlighet verkligen bidrar till detta, TACK!”

Tack Bettan för dina fina ord.

Här kan ni se gårdagens Aktuellt
om ni missade det. Klicka här >>
ungefär 20.26 min in i programmet.
Även en intervju med Sören Olsson.

I P4 Extra pratar Lotta Bromé med mamma
Annica som berättade om vad som hände på Ikea den
där majdagen. Hör mer här >>
http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3741865

Gjorde mig glad…

Det här klippet på youtube gjorde
mig glad….

…så härligt att se ;)

Mot alla odds….

 

….ett riktigt bra tv program.
Helt i min smak. I Mot alla odds, följer man
tio svenskar med olika funktionshinder på
en resa på 150 mil, från Viktoriafallen i
Zambia till Skelettkusten i Namibia.
Alla ska klara det för egen maskin,
på lite drygt tre veckor.

Att se deras inställning till livet är verkligen
härligt. Vi sitter bänkade jag, pappsen och
Max storasyster.

Ett sånt här program är ju perfekt för alla,
både barn och vuxna, att man får ta del
av olika funktionsnedsättningar och se att man
kan leva med dem och även utmana sig själv
så här. Jag tycker det är superbra att SVT gör
olika funktionsnedsättningar mer synliga i rutan.

Bolibompa…

Även i Bolibompa så är ju den nya
programledare Lovisa Söderberg rullstolsbunden
och som de skriver i denna artikel i ”föräldrakraft” >>
om henne, så är det ju speciellt bra för barnen, för
det är ju de som växer upp och kan skapa
attitydförändringen. Det är ju så viktigt att barn
får se att man kan vara olika och har olika
förutsättningar i livet men att det oxå går superbra.

Mot alla odds…..

…ibland kan jag dock själv önska
att min funktionsnedsättning (sjukdom) skulle
vara mer synlig, såsom att jag haltade eller hade
något hjälpmedel som tydligen visade det.
Att ha en dolt handikapp eller sjukdom är
väldigt jobbigt.

Fick ju igår lyssna till en av deltagarna i ”Mot alla Odds”
som har en medfödd synnedsättning, där hon oxå säger,
att hon nästan hellre skulle velat vara helt blind och gå
med en vit käpp ibland, istället för att ha ha ett dolt
handikapp som inte syns.

För även om man har ett dolt handikapp eller
sjukdom så är den ju lika tydlig för den som har
den, fast den inte syns utåt. Dessutom blir det ju
att många inte tror att man är sjuk, eller som inte
tror att man går med den värk och smärta som
man alltid gör.

 Fibromyalgi….

Det var ett tag sedan
jag skrev ett fibro-inlägg.

Fibro = fibromyalgi.
Fibro = sjukdomen som är min
ständiga följeslagare här i livet.
Skriver inte för att få medlidande på
något sätt, utan bara för att då och då kunna
sprida ut lite fakta, hur det verkligen är att ha
denna sjukdom.

Sliten……

Sliten är bara förnamnet
till hur jag känner mig just nu. Min kropp är så
rusktigt trött just nu. Skulle jag ta in allt som
kroppen signalerar just  nu, med vad gäller värk
och smärta, då skulle nog det naturliga reaktionen
vara att sätta mig ner och bara gråta och tycka synd
om mig själv.

Men det är inte jag.
Visst fibron är en ständig följeslagare i mitt liv
och jag kommer aldrig undan den, men för den
skull, så vill jag absolut inte att den ska styra mig,
utan jag har lärt mig styra över den. Det är otroligt
viktigt för mig, annars skulle jag aldrig orka.

Fast såklart…även om jag inte riktigt vill, så är
det ju den som ändå har ett stadigt grepp, där i
bakgrunden och som formar mig och hur jag
funkar. Igår var det till exempel bara gå och
lägga mig helt utslagen i sängen efter jag lämnat
Max på förskolan och installerat den krassliga
dottern framför tv:n under en filt. Sedan tog
utmattningen vid och jag slocknade själv i dagbädden.

Just nu….

Just nu är det förstås mycket som
spelar in, hur kroppen min är. Nya rutiner, från att vi varit
hemmavid en längre tid med sjukdomar, till att nu skjutsa
Max till förskolan varje morgon. Vädret är förstås oxå ett
snäpp för kallt för kroppen min. Dessa ständiga sjukdomar
i familjen som bara avlöser varann och tar på krafterna.
Dåliga nätter, med en Max som har jobbigt med
täppt näsa. Egna jobbiga nätter med värk och yrsel som
går upp och ner. Sedan på det den prestationsångest man får,
då man inte orkar på samma sätt, allt det vardagliga man
behöver göra. Det trista att man inte orkar göra något skojigt
som livar upp tillvaron lite.

När orken inte finns….

…så finns ju ändå allt som måste göras.
Allt som måste ha konternuerlig omsorg över sig
för att inte gå överstyr. Såsom tvätt, matlagning,
städning. För det är ju något som måste göra trots att
man inte är pigg i kroppen. Nu när jag är helt sjukskriven
så jag delar ju upp och gör vissa saker vissa dar, men ibland
går ändå inte, det, hur mycket man ändå vill.

Under dessa 4 månader från oktober, då sjukdomarna
bara har avlöst varann, så vet jag inte hur många gånger jag
trott att det varit över med baciller, och man har tvättat
upp sängkläder och kuddöverdrag och skurat för att få
känna att vi kunde starta på nytt igen,
…till att bara på några dar starta en ny bacillperiod 
och vara på ruta ett.

Viktigt prioritera…..

Fast jag måste säga att jag har blivit ganska bra
på att prioritera vad som är viktigt.
För egen del, så skiter jag i om det någon extra
dag får vara lite skräpigt på golvet eller att en
dammråtta har uppenbarat sig, eller att strykhögen
får växa. För har jag dåligt med ork och energi eller
sån värk, eller mjölksyra i armarna, så blir det att
prioritera att orka laga mat, det som vi ändå måste
ha vareviga dag.

Maten går ju inte hoppa över,tyvärr. För uj, vad det tar
på krafterna, denna matlagning. För det är ju inte bara
matlagning i sig, det är planeringen, inköpen, tilllagning
och all disk och bortplockning efteråt. Det är som
ett maratonpass för mig.

Men jag försöker prioritera det, samt att ha energi
kvar till läxläsning och kvällsprocesur med pyjamas,
tandborstning och sagoläsning.

Sedan är det otroligt avkopplande att få sitta och
skriva en stund här på bloggen på kvällen. Det är min
prio om jag själv får välja något som jag vill. Det är för
mig otroligt avkopplande. Jag gör hellre det, än ser TV,
utom då program som typ ”mot alla odds..” ;)

Värken…

Är så jobbigt molande.
Krafterna som urblåsta ur kroppen.
Det har varit en otroligt tråkig, jobbig och
slitig höst/vinter här hemma känner jag.
Hela tiden så tänker man ju att det vänder snart,
men det har ju inte gjort det. Vi har ju bara
startat någon ny dålig period istället.

Så det har varit tufft för hela familjen.
Helt troligt så har ju jag klarat mig bäst.
Bacillerna har inte fastnat på mig. Vilket är himla
tur, annars skulle jag nog inte fungera alls. Men såklart
sätter det ju spår i kroppen att hela tiden ha sjuka barn
som behöver extra omsorg.

Så nu går man här och är skitless
på det mesta och på att vara hemmavid
och att kroppen värker. Men å andra sidan
orkar man ju inte heller fara någonstans.
Det sociala livet har varit som helt bortblåst länge. 

Jag som aldrig har längtat mot varmare breddgrader
på flera, flera år, kan nu känna att så fort jag ser en sån reklam
på TV, att åhhhh…tänk om vi hade haft pengar och bara kunnat
lämna hemmet och fara iväg ett par-tre veckor och och bara
vara. Bara njuta av värme, av god mat, av bad, av att vara friska.
Det skulle ju vara helt underbart! Det är ju även på ett sånt
ställe man kunde få en make och koppla av för fullt oxå. Han skulle
behöva det, även om han inser det själv ;) Där det inte finns något
annat än bara ta dagen som den kommer och bara slappa.

Önskelista till miljadären….

Så finns det en miljardär där ute i
cybervärlden (som förstås troligen
inte läser detta, men strunt i det ;)
…..så är vi väldigt öppen för stora,
smaskiga bidrag, om du nu har svårt att
avgöra vad du ska göra med dina pengar ;)

Högst på min önskelista om jag själv blev
miljardär. Är en lång och varm utlandsresa
gärna med hela tjocka släkten, samt en egen
kock här hemma som  gör alla inköp och lagar
all mat. Ja, det skulle vara grejer det!
Så jag drömmer förstås vidare ;)))

Fast just det här ordspråket är nog viktigt
att tänka på, viktigt komma ihåg den lilla lyckan
man har omkring sig hela tiden, familjen och kärleken
att inte drömma för brett och stort och ha fötterna på jorden!

Prio syrran….

Just nu tycker jag nog mest synd om Max storasyster
som alltid blir sjuk och missar roliga saker. Tidigare har
hon missat allt från melodifestivalen på plats, klassfester,
kalas, weekend på hotell och även nu denna gång, missade
hon följa då hennes skola är med i ”vi i femman” igår.

Så jag tror att när denna bacill är borta,
måste vi försöka ta oss iväg på en ”prio-syrran-helg
igen och göra något skoj. Att riktigt få skämma bort
henne oxå någon gång och att hon får stå riktigt i fokus.

Hoppas….

…såklart att februari ska bli bättre.
Så som man först tänkte efter oktober månad
att november skulle bli bättre….,
..och sedan december,
..och sedan januari.

Men hoppet är ju det sista som sviker en ;)
Det händer lite mer saker i februari kring Max.
Borde bli en hjärtkoll, som verkar vara försenad
som vanligt. Vi ska ha träff med logoped och det
blir uppföljning av habiliteringsplan. Få se om
vi tar oss på länsträff, som planeras i början av
februari.

Livet rullar….

Ja, livet rullar på oavsett man har ett
funktionshinder, en sjukdom, eller är
trött och sliten. Det är väl det som är
tjusningen med livet och man måste
försöka ta tillvara på det, även om det
finns tyngre perioder man ska igenom.

Men tänk, att vi har bara ett liv och det
går inte repris, så ta en dag i taget och försök
göra det bästa av den, efter de förutsättningar
du har……mot alla odds!