Igår hade vi kalas för Max här hemma.
Nära och kära kom och en massa fina
presenter till en överlycklig Max.
Tusen Tack!

Här ser ni hur spännande det var att öppna
paket igår……

…det riktigt lyser i blicken ;)

Vi ska även fira honom imorgon bitti
på hans riktigt födelsedag och då ska ha få lite
mer presenter, så jag återkommer med lite fler
firarbilder.

Skulle impa på sonen….

Idag morgonen efter, så vill ju förstås Max kolla
närmare på alla sina nya presenter som han
fick. Han fick igår bland annat en sån där grävskopa
som man sitter på och gräver i sandlådan.

I brist på pappa….

Max ville sååå gärna prova denna grävskopa.
Så i brist på en händig pappa, som i dag är
på handbollsscup med storasyrran, så skulle
mamsen försöka impa på sin lille son.

Denna grävskopa, krävde ju förstås
montering….

… och mamsen hade ”kanske lite för mycket”
självförtroende denna morgon och jag sa
åt Max att mamma kan ju meka ihop denna
och Max blev förstås jätteglad.

Jag tänkte ju att det kan inte vara så svårt.
Dessutom kan jag gillar meka ihop saker, men
då har det framförallt varit IKEA möbler och det
har ju gått fina fisken.

Denna grävskopa….

…var bara i 3 delar: sits, ställning och grävarmen.
Pice of cake, tänkte jag. Så vi plockade ur den ur
kartongen och började montera.

Men det är när vi kommer till monteringen av
grävskopearmen, det blir trubbel.
Det är en längre skruv som ska igenom med 2
brickor och 2 distanser. Samtidigt som dessa
ska på plats, så måste kan trycka ihop metallarmarna
som den ska låsa fast. Jag som inte har sån kraft i händerna
får verkligen ta i med all min kraft. Jämfört med pappsen, så
skulle han säkert enkelt hålla ihop dem mellan 2 fingrar.
Försöker alltså hålla ihop samtidigt som jag ska få dit alla delar,
men första försöket slutar med att de sprättar isär och
skruvar och brickor flyger all världens väg ;)

”Det där var ju inte så bra” säger jag till Max.
Han tittar på mig och skrattar:
”nehej” skrattar han.

Sedan blir det operation att leta delar över köksgolvet.
Hittar allt utom en av de små brickorna. Jag och Max
kryper oss fram över golvet, säkert 10 minuter, men
ingen bricka. Då övergår vi till att ta fram sopborsten
och går över köksgolvet, i hopp om att brickan ska dyka upp.
Men det mesta vi får upp är pärlsocker från gårdagskvällens
all chokladbolls-ätning ;)

Jag känner att humöret är inte lika postivit nu.
Jag som snabbt bara skulle montera. Hmmm…..

Vi ägnar en bra stund till att leta brickan, men den
är totalt bortblåst! Känner mig irriterad nu, hur kan
en bricka bara försvinna.

Beslutar mig för se om vi har en ny bricka i verktygslådan,
Jag hittar en liten större bricka, men tänker att det borde
nog gå.

Nu förflyttar vi oss upp på köksbordet med grävskopan
för fortsatt montering.  Max lika förväntansfull.
”Tror du mamma klarar detta nu?” frågar jag Max.
”Mmmm…mamma bäst” säger Max.
Med de uppmuntrade orden är jag definitivt redo
för ett nytt försök ;)

När jag nu ska sätta ihop alla delar igen, så sitter ju för
faaaaaan brickan, som vi letat hur länge som helst, kvar
på skruven!!!!!!!!!!!

”men kolla Max, den sitter ju här” säger jag
och pekar på skruven.
Andra gången Max börjar skratta gott :)

Nu känner jag mig förbredd på andra försöket av
montering och har garderat mig med diverse verktyg.
Max tittar fascinerande på.
Efter en liten kamp (för ”armarna” till grävskopan, vill bara isär,
medan jag försöker hålla ihop) så får jag till slut på muttern och
lyckas skruva den på plats, utan att det sprättar isär.
Mäkta stolt får jag vara typ i  5 sekunder,
…. tills jag ser en vit distansbit liggande kvar på bordet.
Det är ju INTE SANT!!
När jag äntligen fått ihop allt, så har jag kvar en bit på bordet!
Fler svordomar dyker upp i huvudet ;)

”Nämen titta Max vad vi glömde” säger jag.
Max skrattar för tredje gången :)
”Mamma är ingen vidare mekare va?” frågar jag honom.
”nähää….” skrattar Max.
”Vi skulle ha haft pappsen hemma” säger jag.
”Mmmm…” säger Max och nickar och flinar.

Jag sätter mig ner på stolen för att hämta lite ny
energi till en ny omgång. Är ganska sugen nu att
ge upp och låta pappsen fortsätta när han kommer hem.
Men när jag tittar på Max så sitter han ju så förväntansfull
att den ska bli färdig och få testa den.

Medan jag sitter och samlar kraft, så ställer sig Max på
knä på sin stol och lutar sig  framöver bordet och stryker
mig på kinden flera gånger och säger:
”snälla lilla mamma”.
Gullungen min.
Han kände antigen empati för sin lilla mamma, eller
så smörande han bara, men hur som helst, sånt ger
ju en ny energi ;)

Det gick till slut….

Så efter en dust till, så var den till slut
monterad och Max kunde testa den……

…det var denna montering av dessa skruvar som typ
tog hela förmiddagen idag ;) Puh…..

Men när jag sedan fick se Max lyckliga min bakom
spakarna , så var det värt alla timmar !!