Igår var vi iväg på den
årliga hjärtkontrollen på Max
på Sunderbyns sjukhus ♥
Alltid lika nervöst varje gång
och som jag skrev i förra inlägget
så håller man bara andan, under
hela undersökningen och väntar
på beskedet.
Träbåten på vägen dit….
Ja, man får nästan planera in
i tiden så där 10 minuter extra,
så det hinns med att leka lite i
den stora träbåten som ligger i
korridoren på väg till undersökningen,
för det går ju inte att bara gå förbi den,
då den lockar till klättringsbesök….
…så bara man får klättra en liten stund
så är man nöjd ;)
För – undersökningar….
Alltid innan ultraljudet på hjärtat
så är det några saker Max måste göra
först varje gång….
..allra först är det alltid
längd och vikt som ska
mätas. Nu har vi ju redan
varit flera gånger innan, på
olika sjukvårdsbesök och
gjort det några gånger senaste
månaderna, så det märktes att han
hade vanan inne. Sköterskan var impad
då han ställer sig vid mätstickan och är
så noga själv att hälarna ska vara
mot väggen, precis som det ska vara ;))
Så 101 cm hög och 19 kg, så gick vi sedan vidare till nästa rum….
EKG och blodtryck……
Sedan dax för att ta ett EKG på hjärtat
och ett blodtryck…..
….Max tycker alltid att det kittlas då de sätter fast lapparna
över bröstet och vid händer och fötter. Sedan sätter sköterskan
fast alla sladdar i dessa lappar….
…och då ser det ut så här. Sedan måste
Max ligga helt stilla …..
…medan sköterskan kör maskinen och den
registrerar hjärtans aktivitet i kurvor. Kan rekommendera
”one piece kläder” på dessa undersökningar, bara dra upp
dragkedjan och redo, istället för krångla av tröjor ;)
…sedan dax för blodtryckskontroll och sköterskan
tyckte att Max hade så stora muskler, då hon skulle
sätta på manschetten och trodde knappt den skulle
räcka till över hans starka muskler (!!) hi-hi, så
ni förstår ju så nöjd killen var ;)
Blodtrycket var helt OK.
Magiskt sövande…
Något som är lite roligt, är att pappsen
blir så ofattbart trött, så fort han stiger
in i sjukhusmiljö. Det är magiskt sövande
för honom och det är ganska kul, för man
ser det direkt, nästan från då man passerar
in genom första dörrarna, gäspningarna
kommer och ögonlocken blir tyngre
och tyngre….
…efter undersökningar hos sköterkan så fick
Max en leksakssnurra och vi skulle vänta
på läkaren. Då är det förödande för pappsen
och han klarar inte hålla sig vaken….
…alltså jag tror inte det tar 20 sekunder
så sover han på stolen, då vi ska vänta ;)
Beundrar att det går alltså (!!!) ;)
Läkaren kommer….
Sedan kom läkaren.
Från och med denna gång så har vi
en ny hjärtspecialist, då vår gamla gått
i pension. När jag först såg namnet på denna
läkare, på kallelsen, så tänkte jag:
”…kan det vara…..?”
…japp, den läkare som var den läkare, som blev
inkallad i förlossningssalen då Max föddes alldeles blå
och hade svårt att syresätta sig och som sprang ut
med honom till Intensivvårdsavdelningen, innan vi
knappat hunnit blinka. Så det väckte lite minnen,
att se henne igen :)
Så först kom hon in och lyssnade på Max hjärta
och klämde honom över magen och kolla pulseringen
i ljumskarna, innan vi fick flytta över till ultraljudsrummet.
Ultraljudet på hjärtat….
Sedan in i det nedsläckta rummet med
ultraljudsmaskinen….
…blir lite skumma bilder, då det är mörkt.
Men här så får Max lägga sig på en brits och
läkaren sätter en stor klick gele på bröstet, som
fungerar som kontakt för ultraljuds – spaken, som
hon sedan för över bröstet och bildar en bild på skärmen,
precis som då man gör ultraljud då man exempelvis är gravid.
…så man ser hjärtat på skärmen och kan se hur klaffarna
fladdrar och läkaren kan marker olika områden och se flöden.
Här på skärmen ser ni kanske de röda flödena som visar sig.
Sedan kommer det även upp kurvor på hjärtslagen och där
brukar de ”frysa bilden” och så går de in och mäter kurvan
och jämför från tidigare undersökningar samt att de även
såklart kollar flera andra saker.
Beskedet var trevligt…..
Ja, det var ett härligt besked att höra
efteråt, att allt såg bra ut. Inga förändringar
sedan förra året. Pust! Man andas ut och
spänningarna bara rinner av en, härlig känsla ;)
Har har fortfarande sitt läckage i en hjärtklaff
men som håller sig inom begreppet ”litet till måttligt
läckage” och så länge det gör det, så är det okej.
Även flödar det ännu bra i passagen upp till lungpulsådern
där man plockat bort en klaff på Max. Så det var jätteskönt
att höra. De vill fortsätta att kolla honom med 1 års mellanrum.
Lite skojigt…..
Lite skojigt efter undersökningen
var ju att Max oxå förstås tyckte det var skönt att
det var över, efter varit så duktig och legat så still
på alla undersökningar. Så han gick fram till fönstret
i rummet och tittar på fönsterbilderna som hänger
där och så börjar han surra med läkaren….
…Max säger till läkaren:
”…vem ska bort?” och så pekar han först på första rutan med
fyra stycken djur. Han har förstås titta mycket på
”Fem myror är fler än fyra elefanter” där Brasse har leken
att en ska bort ;) Så vi få förklara det för läkaren och hon vet
inte svaret och vill att Max ska berätta. Av de 4 djuren som var
fågel, apa, elefant och zebra, så skulle ju fågeln bort för den har
ju bara 2 ben och de andra 4 ben ;)
Sedan tar hand det andra fönstret med 3 djur;
en orm, en krokodil och ett lejon och säger igen:
”…vem ska bort?”
Läkaren ber honom igen berätta
och Max säger:
”….krokodilen såklart.
Den är ju i vattnet, inte de andra!”
Ja, så det var lite roligt infall han fick ;)
Som om man stoppat i en peng….
Jag tror just att han koncentrerat sig så mycket
på att ligga still på undersökningarna gjorde att
sedan gick igång ordentligt, det var som att vi hade stoppat
i honom en peng, för han babblade non-stop hela vägen ut
i bilen och i bilen nästan hela vägen hem ;))
I bilen satt han och lekte att han pratade telefon
som han ofta gör och det låter så fruktansvärt skoj, då han
gör det, för det är verkligen som om han har en i andra änden.
Han gör de där ”uppehållen” i samtalet, som när de i andra änden
pratar och han lyssnar och så svarar han precis som om de ställt
en fråga ;) Exempel så här hör man ofta:
”….hej Ingela, hur mår du?
”..okej…jo jag mår bra”
”..vad gör du?”
”..är på förskolan, okej…….jo ja åker bil med mamma
och pappa kör. Jag ha kollat hjärtat…mmmmm”.
Så kan han göra ett lite långe uppehåll och så
säger han:
”…hur så då? precis som han fått fråga i luren :))
Låter så himla gulligt och jag och pappsen satt där fram
och hade världens underhållning på vägen hem och
hade svårt att hålla oss för skratt ;)
Då känns det extra underbart, då man får lämna
sjukhuset med ett positivt besked och njuta lite
extra av vår lille charmör i baksätet ♥
Ett nytt liv... 